Igår gick vi ner på isen igen – planen var att följa våra egna spår från föregående dag och därmed slippa lite av pulsandet. Tji fick jag, för spåren var helt bortsuddade av vind och snö. Det var vara att pulsa fram ett nytt spår (som snart skulle blåsa bort igen…). Den här gången gick vi tvärs över den stora sjön, för att sedan gå upp på land och ta en av våra standardvägar genom skogen hemåt igen – där håller jag också på att gå fram ett spår, och det låg kvar så vi slapp pulsa fram.

Jag har ändå de bästa möjliga skorna för att pulsa i snön:

De är en souvenir från tiden i Lux då jag kunde köpa allt jag ville ha (och lite till). Då kunde jag köpa mig ett par kängor enkom för de få tillfällen då jag åkte upp i bergen, till de franska Vogeserna, för att få lite vinterkänsla.

Kängorna är inte särskilt väl använda, men när de väl behövs, då är de verkligen oslagbara. Varma, släpper inte igenom väta – snön som fastnar smälter inte in i skon – och dessutom bekväma, trots att de är stadiga som pjäxor.

Delfi fortsätter att lägga sig ner då och då under våra vintriga promenader – de där snöklumparna irriterar henne, och jag får hjälpa henne att bli av med dem. Och Femma bara stormtrivs – hon verkar inte ens ha något emot den bitande kylan under våra träningspass, inte ens när hon sitter och väntar medan jag går iväg för att kasta ett par markeringar… i snön.