När jag var liten hade vi en apa. Det är sant. Familjen hade haft en apa innan dess också, som hette Tina, men den jag fick lära känna hette Chico. Detta var alltså i början av 70-talet. Tydligen blev det poppis i Sverige att ha apa efter Pippi Långstump-filmerna, men sedan blev det kaos med importerade, sjuka och säkert djupt olyckliga apor, och det blev så småningom förbjudet för privarpersoner att ha apa. Klokt.

Jag minns inte så mycket – eller ens något – av Chico, och har faktiskt inte själv en enda bild av honom. Det jag sett på foton var att han brukade sitta på pappas axlar och ”leta loppor” på pappas huvud – och då har pappa ändå helt kal hjässa… En historia jag fått höra om Tina var att en bekant som passade henne åt min mamma hade haft apan lös i bilen när han körde – sedan läste mamma i tidningen att någon haft en bilolycka på grund av en apa i bilen, och mamma förstod att det var hennes bekant det handlade om… Tina kunde tydligen också bitas, ja vem kan klandra en stackars apa för det… Chico gjorde däremot inte något sådant, vad jag vet, och jag vet inte heller vart han tog vägen sedan.

Undrar om det är undermedvetna minnen som gjort att jag inte gillat att se naturfilmer med apor? Eller så är det för att de framställts på föga smickrande sätt, samtidigt som de självklart påminner om människor. Jag har haft svårt för det. Fram till att jag såg den nya serien Primaternas planet. Tre avsnitt, varav jag sett två – de ligger på svtplay. Helt underbara filmer med alla möjliga sorters apor, och man får verkligen inte nog av att se deras underbara ansiktsuttryck och kroppsspråk. Så rikt språk! Vi människor använder ord istället – en jäkla massa bla bla bla – som inte alls nödvändigtvis återspeglar vad vi egentligen tycker och tänker. Ansiktsuttrycken och kroppsspråket säger så mycket mer, och jag älskar aporna för det. Och hundarna, såklart.

Jag har ingen apa, men jag har Femma. Hon påminner mig faktiskt om en apa ibland – kanske är det för att hon är ljus som hennes ansiktsuttryck syns särskilt väl, men hon är också mån om att visa, och van vid att bli sedd. Så vill jag ha det! Även mina tidigare hundar, inklusive Delfi, har blivit sedda och kommunicerat, men just Femma har ju växt upp med en matte som har tid att titta, tid att lyssna, i princip närsomhelst. Det kanske har bidragit till en extra rik kommunikation oss emellan.

Hon har ett alldeles speciellt sätt att trycka sig mot mig, trycka sitt huvud mot mitt ansikte när hon tycker det är dags att gosa. Eller så hoppar hon – vig som en apa! – upp på en stor sten mitt under promenaden i skogen bara för att få en stunds närhet.