Delfi kommer in med raska steg efter att ha varit ute själv i trädgården och letat upp sin frukost. Jag slänger ut hela hennes portion med foderkulor både morgon och kväll sedan några dagar tillbaka, eftersom hon tyvärr fått ett bakslag igen av hältan, den förbaskade hältan som denna gång startade med de långa promenaderna i snön och fortsatte på grund av att jag startade upp henne för snabbt igen. Nu har hon fått en hel veckas vila med korta koppelpromenader och vi har precis börjat trappa upp lite igen. Hon klarar ändå viloperioderna väldigt bra, men jag vänjer mig aldrig vid känslan av att exkludera en hund på något sätt, och särskilt arbetsnarkomanen Delfi. Jag bara måste få henne frisk igen, för hon är på tok för ung – åtta år – och fräsch för att inte få träna (apportering) mer.

Igår fick båda hundarna varsitt personspår, det var årets första. Delfis spår gick i ”snäll”, hyfsat slät skogsmark, medan Femmas spår gick i oländigare mark. Att jag inte lär mig. Det går väl an att lägga spåret i lugn och ro upp- och nerför klipporna i skogen… Men att hänga med – eller hänga efter…- en supertaggad liten labbe med plötsligt oanade krafter, det blir en ”annan femma”.

Båda hundarna tog sina spår väldigt bra, vilket resulterade i att de fick med sig alla sina spårpinnar. Delfi har fortfarande lite svårt att komma igång igen efter att ha hittat en pinne, men hon har också mindre rutin på detta än vad Femma har. Femma har å sin sida blivit noggrannare i spåret och har numera hög motivation att hitta sina pinnar, precis som det ska vara. Skulle jag ”önska” (läs: bry mig om att träna in) en sak till, så vore det att få till en liggmarkering vid apporterna, men jag har fått tillräckligt med argument för att det inte är särskilt nödvändigt, inte så länge hon inte tuggar (alltför mycket) på pinnarna, och eftersom hon har bråttom att lämna dem till mig för att sedan komma vidare, så funkar det än så länge.

Termometern visade minus 7,9 grader i morse, och jag tänkte på tranorna som jag såg på ängarna utanför mitt hus igår. De kommer alltid så tidigt på våren, det vet jag, men undrar vad de tycker. Fryser de inte? De kommer flygandes från norra Afrika och kommer fram ibland till snö, och ofta till minusgrader. Hm, de kanske tycker det är uppfriskande. Själv kunde jag vara utan, men samtidigt håller kylans återkomst kvar tjälen i marken och vi skjuter fram den geggiga perioden på våra ängar. (Fast… det skjuter ju också upp den period då ängarna faktiskt torkat upp igen…). Nåväl, vädret är så galet vackert, så jag tar kylan på köpet.

Femma och jag har varit iväg på kurs och träning sedan snön försvann, men vi har framför allt kommit igång ordentligt med vår egen träning i skogen och på ängarna. Jag har fått värdefulla, individanpassade råd från våra engagerade instruktörer och det har gjort stor skillnad för oss. Det är häftigt att se Femmas positiva respons när jag gör rätt – och när jag gör fel är det bara att backa ett steg för att få oss på banan igen.