Nu får det vara nog

Delfi har verkat klara den utdragna vilan de senaste 2-3 veckorna rätt bra – fram till nu, eller rättare sagt igår. Båda hundarna hade gått med på en halvkort grusvägspromenad, så långt som jag trappat upp Delfis promenad och tillräckligt långt för att värma upp Femma inför ett träningspass. Sedan gick jag ut själv och förberedde ett upplägg på ängarna, innan jag hämtade ut… bara Femma, som så ofta de senaste veckorna. Medan vi var ute hörde jag en hund i fjärran skälla för fulla muggar, men det är inte så ovanligt ens här ute på landet att någon hund står och vrålskäller – länge. Personligen kan jag då inte tänka mig att låta min hund stå och gapa sådär länge, det blir ju jobbigt för alla inblandade. Nåväl. Så var träningen slut och vi närmade oss huset igen. Då hör jag att skällandet kommer därifrån, dvs. inifrån mitt hus. Där skällde och ylade Delfi om vartannat, på ett sätt jag aldrig hört henne göra någonsin tidigare. Piaf kunde låta på liknande sätt någon gång när hon blev exkluderad på det sättet, men jag har aldrig tidigare hört detta från Delfi. När jag öppnade dörren var det tydligt hur förtvivlad hon varit; hon var alldeles varm, stackaren, och ville bara vara nära. Nu får det vara nog, sa hon, jag vill inte vila mer. Nu får hon ju inte riktigt bestämma det själv, och att förklara för henne att mina avsikter är goda lär inte hjälpa. Att jag vill skynda långsamt just för att hon ska klara av riktig träning. Snart! Men jag tog det som en uppmaning att i alla fall se till att utöka sträckorna hon får gå och även den alternativa, tassvänliga träningen. De senaste dagarna har det inte blivit så mycket sådant heller, på grund av skendräktigheten, som dock är över nu, för den här gången.

Idag fick Delfi hänga med på en av våra kortare, men ändå normala promenader, delvis genom skogen. Hon passade på att bada i sin favorit-pöl, den hade hon nog saknat. Sedan lade jag ett ordentligt spår åt henne på ängarna, och medan det fick ligga till sig tränade jag Femma – då var det tyst och lugnt i huset. Men spåret gick inget vidare. Två sträckor tog hon hyfsat, men sedan gick hon med väldigt hög nos och verkade mest stressad, och det funkar inte bra för spårarbetet. Så olikt mot spåret hon tog utan problem för någon vecka sedan, men jag antar att det var ännu en tydlig signal om att Delfi har vilat i längsta laget nu. Jag vet mycket väl att det hon verkligen längtar efter är att få apportera, så på eftermiddagen kunde jag inte motstå att skicka henne en gång i de två olika sök som Femma fick. Vill absolut inte förstöra något, men en understimulerad sportflatte är inte heller att leka med. Tänker igen på det horribla skällandet igår, stackars Delfi!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s