Igår fick jag höra/läsa om två helt olika flattar – en i Sverige och en i Luxemburg, en för flera år sedan och en för någon månad sedan – som gick bort allt för tidigt, båda fulla av cancer. Sju respektive knappt fem år gamla. Hon med sju-åringen hade fått höra av veterinären att sju år var inte så illa för en flatte. Säger man så? ÄR det så? Det är ju alldeles horribelt i så fall. Jag förlorade min första flatte när hon var nästan precis sex år gammal (dock inte i cancer, utan annan sjukdom) och det kändes verkligen som en chock, som att Va? Vi har ju precis lärt känna varandra ordentligt… Jag påminns alltid om den känslan när jag hör om hundar som går bort alltför tidigt. Och att vi bara har dem till låns, viktigt att komma ihåg.

Det sägs att vi i den västerländska kulturen är för dåliga på att tänka på döden. Vi förnekar den in i det sista. Låtsas som att den inte finns tills den knackar på dörren. Det ligger nog något i det, liksom att om man tänker på döden blir man bättre på att uppskatta livet. Uppskattar varandra mer och behandlar varandra bättre, eftersom vi vet att det snart kan vara för sent. Något att ta in i diskussionerna kring hur vi behandlar våra djur också, kanske?

I morse var spänningen om inte olidlig, så i alla fall stor, när Delfi tog sina första steg för dagen. Skulle hon halta? De senaste dagarna har hon fått följa med på alla promenader (fortfarande inte de allra längsta rundorna, men upp till en timme i alla fall), hon har fått ett personspår i skogen som hon tog alldeles förträffligt (till skillnad från fiaskot i fältspåret ett par dagar tidigare), hon har fått lite lydnadsträning, fotträning och till och med fått apportera lite, både linjetag och sök. Jag ska inte sticka under stol med att jag går och spanar på hennes ben och hennes gång nästan hela tiden, men nej, hon blir varken mer eller mindre halt av att jag tittar.

Igår gick vi en ordentlig runda på förmiddagen och hundarna lekte lite, något som får mig att stirra lite extra efter snedtramp etc., samtidigt som jag försöker att släppa på kontrollen.

På eftermiddagen åkte vi iväg på Femmas dirigeringskurs, som dock är några snäpp för svår för henne. Jag var helt och hållet medveten om att det kunde vara så när jag anmälde henne, och jag har inte på något sätt begärt att kursen ska anpassas till hennes nivå – i stället har jag helt enkelt avstått de delar som jag tror blir för svåra för Femma, och sett mig som åhörare i stället. (Och nej, jag har inte snuvat någon annan på chansen att få plats på kursen, eftersom den inte är fullsatt.) Jag håller på att bygga Femmas linjer från grunden, med nytt skicktecken och allt, och det känns som att vi är på g nu, och då vill jag inte bryta ner hennes självförtroende med för svåra övningar. Nu ska hennes träning helt och hållet vara anpassad efter henne, och bara henne. Men jag vill ju lära mig de mer avancerade uppläggen, och jag har bara väntat på att få börja köra kursens övningar med Delfi – och ganska snart även med Femma.

Men igår hade jag ju faktiskt en hund att köra på kursen:

Åh, vad jag njöt – och Delfi njöt definitivt också. Lite ringrostig på första skicket/dirigeringen – konstigt vore väl annars – men hon hämtade snabbt upp sig. Och visst kom det lite pip, men sannerligen inte mycket under omständigheterna. Sammantaget blev det bara fem skick (skottapporterna fick hon stå över) och på den sista och längsta linjen som gick över ett tidigare sökområde och över en mur, där glänste hon. Min fina och härliga sportflatte, nu hoppas jag att vi får fortsätta träna ihop och ha riktigt kul tillsammans igen.

(Delfi haltade inte när hon gick upp i morse, inte heller när hon studsade ut för att göra sina morgonbestyr…)