Annars kan det kvitta

Jag gav upp innan jag ens försökt, vis av tidigare vårars försök att fånga årets första, skygga sädesärlor på bild med min simpla mobilkamera. Men nu är de här! De första sädesärlorna har landat, och jag ska spana efter min kompis från förra året, den med det extra vita huvudet. Han (?) som alltid satt kvar in i det längsta på staketet eller gräsmattan medan man gick förbi. Däremot har jag lovat mig själv att inte lägga något engagemang på några eventuella fågelnästen i år. De får sköta sina familjeliv själva, så slipper jag bli ledsen när ”naturen har sin gång”, som det så fint heter.

Även när man har mycket tid, som jag har lyxen att ha, behöver man prioritera, lägga tiden på det som ger positiv energi, och tankar och utveckling åt rätt håll. Så jag har prioriterat om en del på sistone. Mycket mindre bloggskrivande för det första och bloggläsande för det andra. Mycket mindre sociala medier, överhuvudtaget. Mer böcker och mycket mer hundaktiviteter – så som jag vill ha det.

Delfi har haft ett par mindre bakslag med sin hälta, men hon har kunnat gå med på de flesta promenderna och varit med på ett hörn av vår apporteringsträning då och då. Som när Femma slarvat i ett närsök; då har Delfi fått visa hur en slipsten ska dras, och letat fram den sista, mest svårhittade bollen. Men mest har hon fått spåra, och hon har sakta blivit allt säkrare – det är lite mer drag i linan nu, och det är inte alls svårt att sätta igång henne i spåret igen efter att hon hittat en pinne. Hon vill gärna pausa; äta lite godis och dricka lite vatten – men sedan är hon redo för nästa etapp. Jättebra träning och berikning för henne.

Femma har inte fått spåra ett endaste dugg! Även om hon nog skulle vilja… Men hennes träningstid har helt och hållet lagts på jaktträningen, ganska intensiv sådan de senaste veckorna. Jag har peppats av utmaningar och av att se att jag ändå har en ganska tydlig idé av vad jag vill – och inte vill – i min hundträning. Ge mig en utmaning, och låt mig lösa den på mitt sätt. Jag må sakna de jaktliga erfarenheterna och jag må sakna några högre meriter att skryta med, men jag saknar inte idéer. Inspiration och lösningar har jag hämtat från så många olika håll – oräkneliga, faktiskt – och det finns sannerligen fler än en väg som leder till Rom. Och jag vill ha en fin resa dit, till målet, tillsammans med mina hundar. Annars kan det kvitta!

Jag har funderat en del på det där med succéträning, som ibland används som skällsord inom hundträningen. Jag är själv dålig på att höja ribban, det ska medges, men jag gillar faktiskt att bygga upp hunden underifrån och upp, när vi pratar _träning_. Sedan behöver man ju kolla av ibland, hur långt man har kommit, vad saknas, var behöver vi steppa upp etc. men då ser jag inte heller det som träning, direkt. Inte träning av hunden, i alla fall, snarare träning av mig. Sedan går jag hem, fnular lite, tränar en hel del… och kommer förhoppningsvis framåt på det sättet.

Så har vår träning sett ut de senaste veckorna. Delfi behövde inte ta Femmas plats på det senaste tillfället av dirigeringskursen – avstånden var inte hiskeliga (vi får fortfarande jobba på att komma upp i de längsta avstånden) och hoppa över diken och staket, som var temat för dagen, det gillar hon!

Några dagar senare var vi på en privat träning för en tränare – där Femma riktigt glänste i alla delar som tränades den dagen, och man kände sig som ”kung för en dag” (som Uggla sjunger). Dagen därpå var vi på en privat träning för en annan tränare – och Uggla byttes mot Timbuktus ”the botten is nådd”… Vi fick många utmaningar med oss hem, och det blev både ett och två pass om dagen under den vecka som följde, men så gav det resultat, också.

I söndags var vi på walkupträning hela dagen – i regn, snöblandat regn och hagel om vartannat! Det var inte bara Femma som frös – de flesta hundägare satte på sina hundar ett täcke, så även jag, men Femma frös ändå. På eftermiddagen var hon inte jättepepp på att klafsa ut på långa, blinda linjetag… men Femma avslutade dagen med en alldeles lysande markering som hon löste självständigt (som jag vill ha det), och där föregående veckas hemläxa visade sig ha gjort nytta.

Träningen här hemma är riktigt kul – jag fortsätter att variera ordentligt, vilket Femma uppskattar och det visar sig så himla väl i hennes respons. Ett eller annat pass med ”tråkträning” kan hon gå med på (numera), men jag undviker det mest. Snart ska vi iväg på en riktigt utmanande helgkurs, det blir spännande! Sedan kanske jag vågar mig på att anmäla oss till nya utmaningar, men planen är annars att jag ska försöka köra mycket träning på egen hand framöver. Träningsbudgeten ska ju räcka hela året…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s