Det är inte ofta jag åker så långt för hundträning, men jag har länge velat prova på en kurs för Jens och Sofia Palmqvist (LineUp Gundogs), så när de skulle komma till Skövde (från Skåne, där de håller till annars), så anmälde jag mig snabbt. Det var redan i höstas den anmälan gjordes, och vi hade precis varit med på ett par walkups och jag hade insett att detta var något både Femma och jag verkligen gillade, så att denna kurs dessutom handlade om just walkup passade liksom som hand i handske: walkup-kurs ena dagen och tränings-mocktrial andra dagen, för att få känna på lite tävlingsnerver och testa hur samarbetet med hunden funkar i det läget.

Under tiden har Femma och jag tränat på, både här hemma och för olika tränare där vi fått med oss (ibland) helt olika, goda tips och råd för just vår träning. Jag har valt och valt bort, varit uppmärksam på både Femmas känsla, men även min egen känsla, i olika sammanhang. Det ska vara kul att träna hund, annars kan det kvitta! För bara någon vecka sedan brottades vi med ännu lite blockeringar i linjetagsskicken, vilket är tecken på att känslan hos Femma är riktigt dålig, och ja, jag påverkas av det. Och visst, det kanske det inte borde, men det gör det. Inte så att jag blir irriterad på Femma, men självklart är det svårt att vara glad och pepp när hon inte har roligt med den aktivitet jag erbjuder henne. Nu är det ju ändå bra att hon visar sitt sinnesläge så tydligt, så vet jag! Jag vet också att hon känner att hon kan låta bli när hon absolut inte vill – det gillar jag. Många tycker det är fel att gilla det, men så får det vara.

Och som tur är så visar det sig inte särskilt ofta, och jag kan då härleda det till antingen riktigt skitväder (som vi hade förra söndagen) och/eller träningen vi ägnar oss åt just då. All typ av träning passar inte alla, och när jag har två hundar som är så olika som Delfi och Femma är, så får jag lära mig att snabbt skifta träningstänk mellan dem – som jag antar att professionella tränare också måste/bör göra när de träffar olika typer av individer (både tvåbenta och fyrbenta) i sitt arbete.

Hur som! Efter blockeringarna som Femma visade på kurs för en vecka sedan gick de påföljande dagarnas träning -som vanligt – ut på variation och glädje, men också utmaningar och uthållighet. På fredagen stod bara en sak på schemat: vila (från träning, i alla fall).

I lördags åkte vi ”upp” till Skövde och hade en mycket trevlig och bra kursdag. Efter en stunds nyttig teori delade vi upp oss i två grupper, och Femma och jag hamnade i nybörjargruppen som Jens höll i, och vi fick bl.a. väldigt bra grundövningar som jag är så glad att ha fått med mig. Resten av dagen blandades teori och praktik i alldeles lagom takt, och när jag åkte de närmare två timmarna hem på eftermiddagen var känslan helt och hållet positiv och förväntansfull inför påföljande dag. Var det något jag var missnöjd med, så var det min egen markeringsförmåga, herregud… när ska den bli bättre!? Sedan hade vi haft en missad markering i slutet av dagen, där det blev tydligt att våra tecken och signaler inte sitter särskilt bra… Men jag ser det ändå lite positivt att Femma är olydig ”för en gångs skull” och tycker att hon vet bättre än matte… samtidigt som hon visar att hon verkligen vill hitta den där dummyn.

På söndagen var det dags för mocktrial! Samma trevliga deltagare var med som dagen innan, och vi fick dra startnummer-lappar att sätta på armen… Vi påmindes om att vi skulle åka ur tävlingen om vi gjorde sådant som inte är tillåtet på riktigt prov, men uppmanades också – självklart – att tänka på att det ändå var träning. Just det tog jag fasta på innan vi startade.

När vi började träna walkups i höstas visade det sig att Femmas fotgående inte alls är så bra som jag tyckt dittills… Jag har varit så nöjd, så, med hennes lugna, ibland nästan slappa fotgående vid min sida. Men när det hettade till på walkuperna, så straffade det sig på olika sätt. Så jag har fått ta de olika walkup-tillfällena i akt för att stämma av och rätta till det där. Och Femma rättade mer eller mindre till det själv, med erfarenheten hon fick. Det var inte bara jag som tydligt såg hur det dåliga fotgåendet straffade sig, utan Femma märkte också att om hon inte gick i hyfsad position vid mitt ben, så skulle jag skymma henne vid vändningar m.m. Så för varje gång vi gick på linje blev fotgåendet lite bättre, även under lördagens kurs med Jens. Och trots tävlingen hade jag bestämt att jag skulle fortsätta prioritera fotgåendet, ifall det behövdes, eftersom det bara är vid just walkuperna som det blir tydligt hur det funkar.

Tanken var också att inställningen på träning skulle göra det lättare att hålla styr på nerverna, och så var det nog – ändå var det riktigt så benen skakade när man stod där på linjen och visste att nästa apport kunde bli min, eller rättare sagt Femmas, att hämta. Då var det extra skönt att Femma faktiskt gick lugnt och tryggt vid min sida, för jag behövde verkligen koncentrera mig på att hålla koll på markeringarna…

Jag hade lika svårt som dagen innan, framför allt att avståndsbedöma markeringarna, men… som tur var hade jag en utmärkt markör vid min sida 🙂 Vid något tillfälle övermarkerade hon, och jag fick kalla tillbaka henne, vilket jag gjorde på tok för sent, vilket jag är rätt säker gav oss ett av våra minus i protokollet.

Vi hade drillats lite i hur skick-ordningen på linjen ser ut, men det framstod ändå som ett mindre mysterium hur jaktledaren/stewarden kunde hålla reda på vem som skulle in och när och till vilken domare – och även hur funkisarna organiserade sig sinsemellan. Bra blev det i alla fall! Och domarna såg allvarliga ut och skrev i sina små anteckningsblock efter varje hämtad apport… Domare var såklart Jens och Sofia, som båda är domare inom SGL, Swedish Gundog League.

Jag var inte ensam om att pusta ut varje gång det var dags att koppla hunden, lämna linjen och gå och ställa sig i den väntande gruppen vid sidan. Men sedan var det ju lika kul att bli inropad till linjen igen, för nytt adrenalinpåslag och nya utmaningar när det var dags att koppla loss hunden igen. Men återigen, när vi skulle flytta oss både framåt och enligt domarnas instruktioner till olika positioner längs linjen, så hängde Femma med mig hela tiden, kopplad eller ej. Jag är riktigt, riktigt nöjd med det! Och här blev det också så tydligt hur mycket energi en hund som Femma sparar, som är lugn i fotgåendet.

Jag var också väldigt nöjd med Femmas jobb med apporterna. Hon räddade mig/oss som sagt flera gånger genom att ha bättre koll på markeringarna än vad jag hade…, och de få gånger jag behövde dirigera henne – vi fick ju även blinds – så tog hon signalerna mycket bättre än dagen innan. Och – jubel och fanfarer – inte en enda blockering på hela helgen, inte ens på de blinds vi fick att ta in. Är det något jag är förvånad över så är det just det där sista, att vi faktiskt kan hämta in en och annan helt blind apport också.

Eftersom Femma skötte sig extra bra och jag höll nerverna i styr, så var vi faktiskt kvar ända till slutet, både i förmiddagens hela tävling och i eftermiddagens halva dito. På förmiddagen var vi bara två kvar, och då jämfördes betygen som vi respektive det andra ekipaget fått på våra apporter, och eftersom Femma och jag hade fått ett par minus på oss, så hamnade vi på andra plats. I eftermidagens omgång var vi fyra ekipage kvar som fick varsin avgörande apport, och även där blev Femma och jag tvåa.

Sammantaget hade det varit en perfekt hundträningshelg. Markerna som Helena och Tommy Lundin (kennel Gravel’s) ordnat med var perfekta för ändamålet, de hade även fixat ett antal duktiga funkisar och var sjävla också med som funkis/provledare på söndagen. Stämningen i vår lördagsgrupp var jättefin, och höll i sig även på söndagen. Det blir så verkligen extra roligt att gå kurs när stämningen är god och peppande och alla håller tummarna för och gläds med varandra. Ett snyggt arbete är snyggt oavsett vem som utför det, eller hur? Sedan hade vi ju enorm tur med vädret; förra helgen var det snöglopp, den här helgen lite blåsigt, men uppehåll och uppåt 15 grader i skuggan, åtminstone på söndagen. Jag var jätteglad över att äntligen ha fått gå kurs för Jens och Sofia, de är verkligen just så kompetenta och proffsiga som ryktet säger. Och så är jag självklart mer än nöjd med min träningskamrat Femma – så nöjd att jag åkte hem och anmälde oss till riktig tävling…!

Men först var jag ju tvungen att åka inom Hornborgasjön, när vi nu ändå var så nära. Förra gången jag var där var det helt fel tid, men nu fick jag äntligen se riktigt många tranor på en gång. Däremot ser jag ju tranor på bra mycket närmare håll på fälten här hemma…