Inte nu… men nu!

Det jag gillar mest med min livsstil nu är möjligheten att göra allt – eller det allra mesta – precis när jag känner för det. Eller låta bli. När känslan är rätt, då är det dags. Är känslan fel, då är motståndet nästan oöverstigligt. Känslan så viktig, och tiden så oviktig. Nog för att städningen skjuts upp några dagar för länge ibland, men då syns det också särskilt bra när det blivit gjort 😜.

Självklart måste jag också passa tider ibland, men i möjligaste mån undviker jag tider som ska passas. Och stress. En strategi är att vara ute i extra god tid, så att det inte riktigt känns som att jag passar en tid, utan istället åker till ett ställe och väntar in något (förhoppningsvis kul…) som ska hända. Det är långt ifrån alltid det blir så. Tidsoptimisten säger ofta ”ska bara” och försöker pressa in något litet göromål om det verkar finnas tid till det… och så blir det ändå bråttom-bråttom på slutet.

Denna aversion mot att behöva passa tider är säkerligen ett resultat av att ha jobbat mot deadlines – från 5 minuter upp till en månad eller två – i 18 år. Kombinationen mellan att vara obotlig tidsoptimist och ha svårt för att säga nej är inte helt optimal. Om man nu inte tycker det är toppen att ha en statistik på 30-50 procent över avdelningens medel, år efter år. Det tyckte givetvis vissa. Men den duktiga flickan tröttande på att vara duktig, och nu styr hon över sin egen tid. Nu har hon det oförskämt bra, faktiskt.

Just den kommande tiden kommer jag att ha extra lite tider att passa, med knappt någon organiserad träning inplanerad. Vi får väl se om disciplinen och inspirationen räcker till – men det tror jag nog. Jag har ”mobilen full” med moment som ska tränas och övningar att ta till. Och en härlig liten Femma som är med på noterna. Viloveckan pågår egentligen fortfarande, men vi fuskade igår (igen). Vi hade gått en långrunda på dagen, hundarna hade fått klorna klippta och pälsen borstad, jag hade storstädat huset och fått en god stund med en bok. Hundarna sov gott. Men när vi gått eftermiddagspromenaden så föll andan på och vi tog ett litet pass. Vi invigde en ny Chuckit som jag verkligen kan kasta långt med, och körde minnesmarkeringar med förflyttningar och direktmarkeringar om vartannat. Roligt, roligt! sa Femma.

Jag har förresten inlett en muskelträningskampanj – visserligen säger ”alla” att långa dummykast handlar om teknik, men jag tänker i alla fall försöka träna armarna lite extra framöver, i hopp om att det ska ge mig lite mer styrka i kasten av de större dummiesarna också. Inte skadar det att ha vältränade armar, heller… särskilt som jag kan få till träningen samtidigt som jag går promenader, med hjälp av handledsvikterna som inhandlades för flera år sedan. Ett halvt kilo på varje handled under 1,5 timme – även om det bara är någon kvart som jag gör något aktivt med armarna så borde det väl ge något? Annars ligger det både större handledsvikter och ännu större hantlar och skrotar i garderoben…

Delfi fick ett ängsspår, och det blev riktigt bra. Tydligen är det jobbigare att spåra i det korta gräset på fältet, än vad det är att spåra i skogen, det märks på hur trött hon blir. I förra veckan råkade jag lägga ett alltför långt ängsspår där hennes ork helt enkelt tog slut – cirka 40 meter före slutpinnen. Det blev en läxa till mig och igår tog hon hela spåret och alla pinnar som låg i det. Hon får tappt i nästan alla vinklar just vid ängsspåren, men ringar sig tillbaka. Och hon blir ju väldigt glad över sin belöning i slutet av spåret: en tennisboll!

Flaggan är nyinköpt, ännu en hundträningspryl som jag till slut inte kunde motstå att köpa…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s