När jag åkte ”skytteltrafik” till (nästan) Skövde häromhelgen åkte vi bland annat förbi Herrljunga och skylten som pekade in mot Remmene skjutfält – och idén väcktes om att åka dit snart och träna. Det var år och dagar sedan sist! Men om man vill kunna skjuta med apportkastare med gott samvete – särskilt så här års – så känns det bäst att hålla till på ett sådant ställe. Det vilt som håller till på ett skjutfält måste väl ändå tåla skjutandet… och vad är några skottapporter jämfört med en hel militärövning (som de hade i förra veckan)?

Idag var en bra dag för Remmene; fint, men inte för varmt och inte för blåsigt för att vara på de öppna fälten. En timmes bilfärd är i mitt tycke i längsta laget, men nu har jag ju inga kurser att åka till på ett tag, så jag kan gott lägga tid och bensinpengar på detta istället.

Jag provade mina två olika apportkastare och konstaterade att nu äntligen har jag utrustning som fungerar; rätt skott och rätt apporter till rätt kastare. Rekylen är förvisso ingen rolig historia, men det går, det får gå. Långa, eggande markeringar blev det för Femma att hämta, och dessa varvades med skick till olika memory-områden som vi lagt ut allteftersom. Det blev lite grann som en enmanswalkup.

Det som blev svårt för Femma var de allra längsta markeringarna som apportkastaren åstadkom ibland. Det hon klarade riktigt jäkla bra, om uttrycket ursäktas, var skick till olika områden med rätt så snäva vinklar.

Hit åker vi igen!