Vi hade tur idag och kunde gå vår runda runt Kroksjön medan det ännu var uppehållsväder. Mitt under promenaden ringde en markägare som jag försökt få tag i tidigare, och jag har eventuellt ett ställe – mycket närmare än Remmene -att vara på och träna med apportkastare. Det passar bra när jag nyss beställt nya apportkastar-apporter, bland annat en boll som man kan få till roliga ”kaniner” med (fick prova på en samträning härförleden).

På vägen till Kroksjön passerar vi ett par fält där Femma fick ett upplägg som vi provade för några veckor sedan, med bland annat två riktigt långa linjer. Då var det för svårt, det var det inte nu – det går framåt! Just nu är träningen riktigt, riktigt kul.

Jag trivs riktigt bra med våra träningar på egen hand, jag gillar att ha full kontroll över träningen, så att jag kan bygga som jag vill, utveckla och ändra som jag vill, bryta när jag vill. När jag släpper kontrollen för mycket/i fel sammanhang blir jag frustrerad, det har jag fått känna av några gånger på sistone, och det gynnar inte precis känslan i träningen. Jag är fullt medveten om mitt kontrollbehov, men till mitt försvar så har jag inte precis goda erfarenheter av att släppa på kontrollen, heller. Det gäller bland annat hundträning.

Rent krasst är det vissa delar av hundvärlden som jag gärna slipper höra/se och som jag slipper att fundera över när vi tränar själva. Det är det där med att det i vissa kretsar fortfarande reageras mer över för mycket belöning än över för mycket korrigering. Hundar boxas (!) på nosen, trycks ner på marken, dras i öronen, ”ful-stryps” eller ”hängs” i kopplet utan att någon reagerar (och jag talar inte om korta, vältajmade och mer eller mindre befogade korrigeringar), medan folk som vill kunna belöna sina hundar med godis på gruppträningen/kursen ser till att använda mjukt godis så att det inte låter så mycket (”avslöjande ljud”) när hunden tuggar… för DET är ju skämmigt!? Kom igen, har vi fortfarande inte kommit längre??