Något slags rekord

I onsdags lade jag min beställning hos TEBA, så döm om min förvåning när meddelandet kom mitt på dagen igår – med den vanliga posten, desutom – om att mitt paket från TEBA finns att hämta på mitt närmaste postuthämtningsställe. Ett dygns leveranstid! Det måste väl vara något slags rekord?

Något rekord vet jag inte om det är att ha skördat årets första sallad; det kändes mer som en räddningsaktion av typen ”rädda det som räddas kan”. Salladen ingick i ett försök att för-så plocksallat inomhus, vilket föll väl ut och redan för ett par veckor sedan fick de små salladskrukorna flytta ut. De har klarat de kalla nätterna och salladen har vuxit till sig, men utan att vara någon expert (haha) så är jag inte så säker på att den växer ut igen. Det återstår att se. Nu ska det visst snart komma mycket varmare temperaturer, så det kan bli aktuellt att satsa lite på att plantera i större krukor osv. Då kanske salladen tar sig igen.

Årets basilikaplantor har också gett sin första skörd redan, men det är nog inget konstigt med det; den första omgången sådde jag redan i februari, den andra ett par veckor senare, och de har fått stå och frodas i sol och värme innanför mina stora, söderliggande vardagsrumsfönster. De största basilikaplantorna har nu fått flytta över till fönstren med mindre direkt sol.

Förra året hade jag inga tomatplantor alls, och planen var att det inte skulle bli några i år heller. Men man kan ju ändra sig! Jag hade en tomat som blivit lite väl mjuk, så jag provade att sätta små bitar av tomaten i jord, och det infallet har gett ett antal små (än så länge mycket små) tomatplantor, som bara nyligen fått flytta till varsin liten kruka. Jag är inte ens säker på att den typ av tomater som man köper i affären lämpar sig för krukodling, som är det enda jag har att erbjuda, men det återstår väl att se.

Mini-gurkor hoppas jag på i år, och jag tror att två av de väldigt få fröerna i påsen har tagit sig (osäker dock, då jag är sämst på att märka ut vad jag sätter…). Bättre har det gått för de blommor som jag för-sått, som ett experiment, och persiljan frodas också. Gräslöken, däremot, som ska vara det lättaste som finns… den trivs inte hos mig. Det blir nog så att jag fuskar och köper mig en liten kruka med färdig gräslök och sätter den.

Är det något som vi skördar mycket av i dessa dagar, så är det PÄLS. Både Delfi och Femma fäller, så jag fuskstädar och plockar pälstussar från golven istället för att dammsuga oftare. Lite märkligt ändå, hur mycket päls som lossnar – varken Delfi eller Femma är särskilt välpälsade för sin respektive ras, men tappar päls gör de då sannerligen ändå.

Femma fick två korta, och helt olika träningspass igår; det första hade vi ute på ett fält där jag hade preppat lite. Efter inledningen med fot och stadga fick hon blandade övningar från flera olika tränare som vi träffat under våren, och det blev just sådan träning som Femma – och jag – gillar: varierat och alldeles lagom utmanande. Vi stretchar avstånden för att bygga upp lydnaden på allt längre avstånd. Jag gillar det bättre än att skicka ut hunden på långa avstånd där den inte är det minsta lydig – än. Det slutar alltför lätt i haveri och är både frustrerande och tråkigt, tycker jag.

Det andra passet – när en regnig eftermiddag övergått i en riktigt fin, tidig kväll – körde vi på fotbollsplanen och tog en repris på ett upplägg med pinnar och matskålar som vi provade för ett par veckor sedan och som var riktigt roligt. Det blev det nu med, men jag inser väl att nästa steg får bli att flytta övningen till ett fält med lite naturliga hinder och övergångar. Apropå det där med att höja ribban, ja… Det här gick ju lite för bra, det kan även jag tycka. Mest nöjd är jag med att Femma inte tar några steg framåt vid pinnarna, det hade hon en stark tendens till tidigare. Nu var det bara vid den sista pinnen som hon inte åtlydde stoppsignalen, utan gav sig genast av in mot mig istället, vilket beror på att vi redan hade gjort övningen – med helt annat mönster på skicken mellan pinnarna, bortsett från att den sista pinnen var sista pinnen båda gångerna, och i första omgången fick hon inkallning direkt efter den sista, så… inte så konstigt att hon tog för givet att det var så nu också. Vill man, så ser man till att få sin vilja igenom i det läget, när jag nu blåste stopp (dumma mig som gjorde det!), men jag tror att vi löser det en annan gång, faktiskt.

Delfi vågar jag fortfarande inte träna i apportering, tyvärr, helt enkelt för att hennes intensitet är så hög att hon riskerar att belasta sitt ben mer än det tål i nuläget. Vi siktar framåt och bygger sakta upp ”oss” för att förhoppningsvis våga belasta benet mer senare. Siktet är inställt på att kunna träna igen och skulle det nu bli ett workingtest i år eller nästa, så vore det himla roligt att få starta henne i elit-klass. Vi får väl se, men huvudsaken är verkligen att hon kan vara med oss på promenader och annat.

Som aktivering fick istället sportflatten ett personspår igår, vilket hon tog klockrent. Upp- och nerför klipporna i skogen, över stockar, genom blötmark m.m. Den näst sista pinnen trodde jag hon missade, och jag höll precis på att leta efter den i farten, men när jag bad Delfi att vänta så jag kunde leta lite till, så såg jag att hon hade spårpinnen i munnen. Här missas inga pinnar (längre…)! Hon hade bara inte haft tid att lämna den till mig… Ett gott tecken på att hon verkligen tycker det är riktigt kul att spåra – men hon tycker också att pinnarna är viktiga. Mindre viktigt är det tydligen att lämna pinnarna till matte, men jag får ta på mig att jag belönat henne lite för dåligt för pinnarna på sistone. Bakläxa på det, matte!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s