har jag hört, men det är inte riktigt min grej. Effektivitet är det desto mer – ska jag stå och vänta skriver jag gärna anteckningar (exv i telefonen) under tiden, förr när jag stod i kassakö då och då passade jag alltid på att rensa telefonen – numera scannar jag givetvis mina varor själv och checkar ut och betalar själv. Ingen väntan – effektivt och bra. Men jag vet att jag behöver bli bättre på att vänta. Bara vänta, utan att göra något annat. Nu fick jag tillfälle till det, och ja, jag behöver träna mer.

Redan förra hösten blev Femma och jag erbjudna att få följa med ut på småskalig jakt på gås, främst kanadagås, så kallad skyddsjakt. Jag rådfrågade många, tog självklart in min egen känsla och mina farhågor… och därmed dröjde det ända till alldeles nyligen innan jag faktiskt tackade ja till erbjudandet, och det första tillfället dök snart upp.

Det regnade ihärdigt den kvällen och Femma tyckte väl inte det var så särskilt kul… I och för sig flög det upp gäss runt oss, men tyvärr utom bössans räckhåll.

Men efter ett tag fick skytten ner kvällens två första – och kvällens enda – gäss och Femma fick hämta in dem. En av dem låg i den intilliggande ån, och där och då invigde Femma årets badsäsong på riktigt. Lite bråttom var det också, eftersom den döda gåsen annars skulle flyta med strömmen. Lite bökigt att få upp den på land, tyckte hon, men in till mig kom den, liksom den andra. Därefter var det inga sura miner över regnet…! Femma fick en helt annan hållning och var med och spanade efter gäss… som då inte kom, i alla fall inte tillräckligt nära oss. På mitt initiativ bröt vi för kvällen. Jag var redan väldigt nöjd med vad jag sett hos Femma och tyckte att hon fått en riktigt bra erfarenhet med sig. Men nu hade vi väntat tillräckligt, tyckte jag…

Just som vi gav upp och gick mot bilarna sprack himlen upp och när vi åkte därifrån var himlen helt fantastiskt intensivt gul-orange. En sån där riktigt magisk solnedgång över havet. Och gässen flög.