Förra gången vi var på Remmene var jag i och för sig jättenöjd med träningen – inspirationen flödade och jag fick testat utrustningen och Femma fick både dirigeringar och markeringar om vartannat. Däremot insåg jag då, men framför allt efteråt, att de båda passen – med lång paus emellan, förvisso – var i intensivaste laget. Nackdelen med att bara träna en hund är ju att den där hunden får hämta allt… och att lägga in pauser i själva träningspasset glömdes nog bort lite grann… Jag drog mig det till minnes när Femma pep ut sig på provet några dagar senare…

Den här gången tänkte jag göra om och göra rätt! Vi åkte till Remmene skjutfält igen och var där i flera timmar. Promenader varvades med träning för Femma och träning för Delfi – och fika/lunch. Våra nya apporter skulle testas och det blev skottapporter och utlagda målområden om vartannat. Men den här gången lade jag in lite mer väntan, lite mer förflyttningar, lite mer avstånd. Jag utmanade Femma och jag utmanade även mig själv i att våga lite mer. Riktigt rolig träning blev det. Två pass även denna gång, men med färre apporter och med en ordentlig paus däremellan.

Delfi fick ett ordentligt skogsspår med en timmes liggtid och det tog hon alldeles utmärkt. Alla pinnar in!

Dagen därpå var vi på öppen träning på Guldkullens – vi var bara fyra ekipage så det var riktigt lyxigt. Upplägget var utmanande, riktigt så jag fick ”svettas” lite, vilket bara är nyttigt för mig (=fegis). Marlene var där och pushade och peppade precis lagom, så att jag vågade – utan att känna mig pressad eller tvingad att skicka. Då provade jag, och visst gick det bra – roligt- roligt! Precis vad vi behövde ha i ryggen inför helgens prov…