På sistone har jag pratat länge och väl med en gammal god vän som jag kan prata med om allt, men i synnerhet allt som rör hund och jakt. Jag fick äntligen ur mig något som förbryllat mig ett bra tag (vi snackar om ett år och mer än så), men varit svårt att prata om med ”vem som helst”. Och när jag berättade kunde jag riktigt höra hur det lät…, och var glad att jag berättade just för någon som känner mig sedan länge och känner mig väl, annars hade det kunnat låta så konstigt. För det är konstigt. Märkvärdigt. Smått häpnadsväckande. Och icke desto mindre… Det där med professionalism och vad man kan förvänta sig – och inte… – av en yrkesutövare.

Från wikipedia:

Termen professionalism särskiljer dem som utövar något yrkesmässigt från dem som utövar samma sak som hobby, vilka benämns lekmän eller amatörer. Ordet härstammar från latinets professio, som betyder uppgift, yrke. Man kan härleda exempelvis professionellt förhållningssätt, ”… en ständig strävan att i yrkesutövandet styras av det som – på kort och lång sikt – gagnar den hjälpsökande, inte av de egna behoven, känslorna, och impulserna. Det innebär att visa respekt, intresse, värme, medmänsklighet, empati och ett personligt bemötande.

Vi pratade också om intressanta saker, som just hund och jakt. Ahhh, så mycket intressantare…! Till skillnad från min vän är jag en ”glad amatör” (inte ens så glad alltid, haha) som aldrig eller sällan använder sin(a) hund(ar) av jakthundsras till jakt, men som vill jaktträna dem ändå. Som älskar att se dem göra det de är avlade för – och om jag inte har möjlighet att ge dem the real thing, så vill jag åtminstone ge dem något som liknar detsamma. Utforska det de har i sig, stimulera det, utveckla det. Jag vill lära mig så mycket som möjligt för att bli bättre på det. Hitta träningar som utvecklar oss, och jaktliknande utmaningar som visar om vi är på rätt väg.

När man vet varför man gör saker och ting blir det så mycket lättare att skala bort allt det andra. Bruset. Det som inte har någon som helst betydelse. Jag vet inte om det var så Jenny Wibäck uttryckte sig i sin bok Starka tillsammans, men den boken hjälpte mig massor i den riktningen. Mer än tidigare kurser i mental träning, där man bland annat lärde sig andas i fyrkant och liknande. Nej, rätt tankar – och handlingar – is da shit! Skala bort bruset, fokusera på det som betyder något. Välj, välj bort…

Andas i fyrkant är i och för sig inte något jag tillämpar, men jag tänker gärna på andningen då och då, att andas djupt genom näsan och med magen. Det gör gott. Och i dessa knott-tider och snart insektstider är det dessutom klokt på fler sätt…

Igår var Femma och jag med ute vid havet igen och väntade på gäss – som inte kom alls denna gång. Ett stort gäng flög upp och ut över havet när vi kom, och sedan var det tyst. Vi satt bara och väntade, och njöt av utsikten.