Hel helg med SGL

Vet inte om jag nämnde det redan, men dagen efter att Femma gjort sin – korta – debut på Swedish Gundog Leagues workingtest i Laholm anmälde jag henne till nästa, som var nu i helgen. I Växjö! Det är ”bara” 3,5 timmars bilresa… Men jag bara måste få se var vi står i vår träning, jag vägrade tro att debuten speglade det särskilt väl. Envis, who me? Well, jag råkar tycka att just dessa walkups är det absolut bästa sättet att stämma i bäcken. Bara vi – tvåbenta och fyrbenta – har koll på nerverna, så att nervositeten inte förstör mer än nödvändigt för arbetet och upplevelsen… I övrigt tror jag bara det är bra att samla på sig erfarenhet från olika walkups, det känns som att det är riktigt utvecklande. Jag ser att Femma utvecklas av det, jag vet att jag utvecklas av det – och framför allt tycker vi båda att det är sååå kul!

Alltså lämnade vi Kollanda kvart i sex på lördagsmorgonen och skumpade iväg mot Växjö. Regnet öste ner, extra mycket under den första timmen, och jag undrade faktiskt om det här verkligen var en bra idé. Åka 3,5 timmar för att stå ute i ösregn och kanske åka ut på första apporten…? Men tvivlen överröstades av nyfikenheten, ambitionen och envisheten. Och snålheten… Jag hade ju ett hotellrum som väntade på mig i Växjö och dessutom hade jag lovat vara funkis på söndagen (senare fick jag veta att klubben har gott om funkisar, säkert myclet tack vare det fina bonussystemet de har för funktionärer). Så självklart åkte vi ändå till Växjö, och vidare söderut, och jag kom fram till provplatsen med knappa 10 minuter till godo. På med regnkläder, snabbrasta hundar och iväg till samlingen. Ready!

Vi var elva startande i Novice-klassen, och walkupen startade i skogsmark. Vi ställde upp på en enda lång linje – givetvis med covid-avstånd från varandra – och så var vi igång! Efter skogen kom vi ut på våtmark – som var rejält blöt. Man fick verkligen hålla tungan rätt i mun för att hålla sig på fötterna – samtidigt som man skulle hålla koll på skyttarna/kastarna. Det blev så väldigt tydligt hur smidigt det är med ett fungerande fotgående i det läget, för man hade inte tid att ha koll på hunden också…

Mitt mål för dagen var att Femma i alla fall skulle gå igenom de två första omgångarna, dvs hämta in tre apporter. När vi hade nått dit och fortfarande kvar i tävlingen, då var jag glad! Pepp! Vi hade dessutom redan fått hämta in en kort blind, och det gick kanonfint, så självförtroendet hade vuxit till sig och det var bara att spotta i nävarna när nästa blind blev vår att hämta – på mycket längre avstånd. Femma tog riktningen så bra, gick ut i så gott tempo det nu gick i den här marken – hon är ju så liten att hon verkligen fick kämpa sig fram. Men hon såg ut att göra det så gärna, och det var härligt att se henne – plus att hon verkligen tog mina signaler. Vi var ett team, det var hon och jag mot världen… Eller i alla fall mot övriga fyra ekipage som var kvar i tävlingen.

Eller mot och mot… Stämningen var så himla bra på linjen, så det var mest trevligt att gå där. Alla var glada när det gick bra för någon annan. Uppmuntrande ord och hejarop, vad det var skönt och roligt att få! Och så fnissade vi och stönade om vartannat där vi tog oss fram över grästuvor och vattengropar…

Till slut meddelades att provet var slut – och oavsett hur det hade gått för övriga tävlande var jag alldeles ofantligt nöjd med vad jag sett Femma göra. På vägen tillbaka fortsatte vi att gå på linje, och de som åkt ut fick några extra apporter att hämta. Väldigt schysst av klubben, domarna och funkisarna! Och ett bra tillfälle för Femma och mig att bara gå fot utan att arbeta.

När resultaten kom stod det klart att alla fyra hundar som var kvar tilldelats diplom, och Femma placerades fyra. Sååå nöjd! Och då nappade jag på erbjudandet/uppmaningen att efteranmäla till söndagens prov i Open-klassen. Jag trodde inte mina öron att domarna tyclte vi höll måttet för den klassen också, men vi skulle ju ändå vara kvar och de hade tillräckligt med funkisar, så… klart vi kunde prova! Jag gillar ju att samla erfarenhet…

Söndag morgon kom jag till platsen med ungefär samma smala marginal som på lördagen… På med regnkläder igen, snabbrasta – ready! Tolv ekipage startade denna dag, och walkupen gick idag på ängsmark, där man hade preppat med x antal ”kaniner”. Snart nog fick Femma och jag komma in på linjen och vi hämtade en kanin och en markering som Femma inte såg, och som alltså var blind för henne. Men båda gångerna sprang Femma ut med gott självförtroende, och tog mina tecken och signaler precis som dagen innan. Strax därpå skulle vi hämta en kanin som låg lite bökigt till, och tyvärr tog jag ett felaktigt beslut – åh, vad jag skulle vilja prova att göra om det skicket! – och Femma ”fastnade” i ett buskage och var inte längre så hörsam och lydig som hon varit tidigare… Efter att ytterligare två ekipage fått försöka blev vi alla tre eye-wipade av domarna. Därmed var bara två ekipage kvar i tävlingen och vi fick följa den rafflande spännande ”finalen” från åskådarplatsen den här gången.

Därefter bjöd klubben – domarna och funkisarna – än en gång på träning med markeringar och ”kaniner” om vartannat inne i skogen. Så lyxigt! Jag lät Femma hämta tre apporter, men avstod de två sista, då jag var så nöjd med hur det gått och hur hon hade hållit ihop två dagar i rad – men nu kände jag att vi började bli trötta i skallen, båda två, och jag ville avsluta med flaggan i topp.

Det hade varit två fantastiskt roliga dagar i härlig mark, och med suveräna domare och funktionärer.

Min duktiga lilla söta Femma, jag är så otroligt glad och stolt över vår resa tillsammans. Glad att jag valde – och valde bort – på vägen, tog de vägar som ledde oss framåt och inte bakåt.

Under helgen fick jag så mycket fina kommentarer om Femma från domare, funkisar m.fl. – inte bara att hon var näpen och söt, utan också att hon var så duktig och välbalanserad. Bra Field Trial-temperament, var det flera som sa.

Jag är också väldigt glad över att ha gått med i SGL, eftersom deras prov är roliga och utmanande på ett oförutsägbart sätt, vilket passar mig som hand i handske. Och framför allt passar det Femma. Som rejäl bonus har vi den goda stämningen och känslan av att alla närvarande verkligen uppskattar ett gott arbete oavsett vem som utför det – som det ska vara.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s