Igår var Femma och jag iväg på årets första workingtest i SGL:s regi. Vi återvände till platsen där Femma gjorde debut i det sammanhanget, för ca ett år sedan, och pep ut sig. Det var då jag visste att det här var något vi älskade, båda två, och något vi måste prova igen. Vi provade igen, i Växjö två veckor senare, och det gick väldigt bra! Vi provade igen i Alingsås i höstas, och det gick mindre bra den gången…

Men vi har tränat vidare och jag har sett fram emot att få ge oss ut på SGL-banan igen, och nu skulle det bli riktigt kul att få pröva igen. SGL hade bjudit in två brittiska domare, som dömde i par med varsin svensk domare. Kul som tusan!

Alltså åkte vi iväg till Laholm denna lördagsmorgon och kl 10 var det samling inför provet. Lite nervigt, men mest bara kul! Femma och jag hade ett ganska högt startnummer, så vi fick börja i galleriet, dvs utanför linjen. Men det är ju mest markeringar i första rundan, så ganska snart var vi inne på linjen och därefter inne för bedömning hos det första domarparet. Femmas första två markeringar spikade hon, liksom den tredje – i andra rundan. Två av dem hade helt dolda nedslag för både mig och Femma, och jag kunde inte göra mer än skicka henne och låta henne sköta resten när hon försvann utför en sluttning och blev helt osynlig… tills hon kom mot mig med dummyn 🙂 På den tredje fick jag i och för sig springa fram till krönet för att kunna assistera henne vid behov, men just som jag kom fram så jag kunde se henne, så hittade hon dummyn. Min lilla markeringshjälte! Jag har ju sett det på träning, och rätt tidigt i hennes utbildning, att hon är grym på att markera och kompletterar med ”näsan” på bästa sätt. Så nöjd med detta! Ofta hör man hur tränare och andra proffs betonar hur värdefull en god markör är, och det är hon i alla fall: en jäkligt god markör, min lilla Femma.

Det roliga med det här provet var att när två rundor var klara hade knappt några hundar åkt ut. Bra hundar, som nästan alla hade markerat eller dirigerats till sina apporter och klarat det.

Men inför den tredje rundan började man dra ut på linjen, dvs utöka avstånden, och utnyttjade terrängen så att vi hade en ridå av träd plus ett dike rakt genom linjen. Nu var det dags att bli utmanad, och ja, jag svettades lite. Men fortfarande: så kul!

Femmas fjärde och femte apport var lite halvdiffusa minnesmarkeringar/halvblinds på andra sidan av trädridån; den första låg synlig ute på fältet framför linjen, .edan den andra var en av två som kastats från bortersta änden av linjen, med för oss helt osynlig nedslagsplats högst uppe på motsatta kulle.

Jag var riktigt, riktigt nöjd med hur Femma gick ut i anvisad riktning och även tog tog mina signaler och tecken. Om Femma visat sig kunna arbeta bra självständigt på de första tre apporterna, så fick vi nu visa att vi kunde samarbeta också.

Vår sista apport kom i vad som skulle bli allra sista rundan, jag tror vi var åtta hundar kvar då, och sex hundar behöll domarna och premierade med placering eller CoM, så vi klarade oss ändå _nästan_ in i slutet. Men den sista apporten blev för oss en ren blind bakom trädridån och en bra bit upp bakom den, och nu blev det svårt för Femma att bortse från alla vittringar som fanns i området från tidigare apporter, och hon tog inte längre mina signaler på ett bra sätt, så domaren bad mig kalla hem henne igen, vilket var helt rätt, såklart.

Jag är ändå så jätte-jättenöjd med Femma den här dagen, och är minst lika sugen att göra det här igen. Det spelar ingen roll om vi kan mäta oss med de bästa eller ej, men det här är i alla fall roligt och väldigt motiverande för den fortsatta träningen.