Nog för att jag har njutit av sommar, sol och bad – och massor med glass! Men det är riktigt gôtt att veta att när sommaren väl går mot sitt slut, så börjar säsongen för olika träningar/kurser och prov/tävlingar.

I veckan som gick var vi iväg på en walkup-träning och en b-provsträning – och i helgen var det äntligen dags för en ny helg med Swedish Gundog League. Extra lyxigt var det den här gången, då tävlingarna hölls strax norr om Alingsås, en halvtimme hemifrån! Från början var planen att tävla i Novice på lördagen och vara funkis på söndagen, men när det närmade sig hade klubben tillräckligt med funkisar och ville hellre ha fler anmälningar till Open-dagen, och jag var ändå sugen att göra just det: anmäla Femma till båda dagarna, precis som i Växjö i våras.

På lördagen hade Femma och jag ett lågt startnummer, och pga en strykning i deltagarlistan, så fick Femma och jag inleda med att gå under bedömning, det var första gången för oss, och mitt hjärta slog snabbt! Men jag gick också och log och njöt av stunden, för detta är så kul. En lååång linje med hundekipage, fyra domare, en jaktledare, en dogsteward, 10-talet funkisar (skyttar, kastare, dummybärare)… Det är så häftigt, jag bara älskar det. Och Femma älskar det också.

Femmas första två apporter blev enkla markeringar in mot mitten, som hon markerade och spikade. Ibland har man tur – i Växjö hade vi inte den turen, utan hon hämtade nästan alla sina apporter som blinds, delvis även markeringar som hon inte såg (för skog och annat som stod i vägen). Men nu kunde vi glassa oss igenom den första rundan, och i den andra rundan fick hon också en lätt markering, som hon dock missade, men hon tog min linje i full fart, kom precis rätt i vind och när jag stoppade henne kände hon dummyn… picked!

I den fjärde rundan fick vi vår första ”kanin”, och den kändes inte alls omöjlig, avståndet var inte stort osv. Men vinden var rätt stark och jag höll Femma för tight i området, istället för att släppa iväg henne för att hämta vind. Det tar jag på mig, plus att Femma kunde letat lite ihärdigare, kanske.

En sak jag gillar med SGL-proven är faktiskt att man inte får hålla på och arbeta på en och samma apport hur länge som helst – hade det varit riktig jakt måste ju fåglarna in snabbt, och om nu inte ett ekipage klarar jobbet, måste man ge ett nytt ekipage chansen att göra det istället. Helt rätt! Och domaren bad mig kalla in Femma – vi klarade inte jobbet. Nästa ekipage fick chansen – och klarade det. Och det är ännu en sak jag verkligen gillar: om inte en ny hund hade fått gå ut och hämta just den apport som min hund missade, så hade jag ju kunnat gå där och tro att min hunds apport låg si eller så till, så att den blev för svår, ja kanske omöjlig att hitta… Men icke! Blir man eye-wipad, så kan man sluta fundera i de banorna direkt: vi klarade helt enkelt inte jobbet, punkt slut!

Så det var bara att koppla och sedan fick vi gå i galleriet – och även det ger bra träning och man får njuta av andra duktiga ekipage som arbetar. Och tre mycket värdiga topp-ekipage utsågs.

Just den här tävlingen blev ovanlig på det sättet att den fick avbrytas på grund av åska… Senare, när tävlingen var slut började det även hällregna, och ett av klubbens tält flög ut över en leråker, och dagen avslutades med att vi fick putta upp varandras bilar som kört fast på ”parkeringen” och till slut även ringa efter en traktor som drog upp de två bilar som kört fast ordentligt. Men hela tiden var stämningen god, otroligt nog.

På söndagen var det då dags för Open stake – snäppet svårare än dagen innan. Med gårdagens resultat i åtanke – hade jag efteranmält om jag inte redan var anmäld? Ja, det hade jag nog! För så kul är det, och ”allt kan hända”, och i vilket fall som helst får både Femma och jag träning i att gå på linjen och markera. Men vår historia i denna tävling blev kort, mycket kort. Vår allra första apport blev en kanin, faktiskt ganska lik den vi åkte ut på dagen innan. Än en gång tog Femma min linje jättebra, liksom mitt stopp, nu hade jag släppt ut henne lite extra, och i efterhand kunde jag konstatera att hon verkligen varit nära apporten, men utan att hitta den. Igen! Och än en gång blev vi eye-wipade av nästa hund… Morsning och good-bye!

Många snygga apporteringar fick vi se från galleriet även denna dag, inte minst när svårigheterna vreds upp rejält mot slutet av tävlingen. Än en gång korade domarna tre värdiga vinnare, och denna dag genomfördes tävlingen dessutom utan vare sig regn, åska eller fast-slirade bilar, vilken lyx!

Jag är faktiskt väldigt nöjd också, trots två tidiga elimineringar. Nöjd med att våga och nöjd med att njuta – jag mår inte ett dugg dåligt inför eller under dessa tävlingar. Adrenalinpåslag och bultande hjärta, absolut, men inte på ett jobbigt sätt. Bra balans, helt enkelt. Jag är grymt nöjd med att Femma varit tyst hela helgen – bortsett från en ljudlig gäspning när hon lade sig ner under en lång väntan i galleriet andra dagen… Det är verkligen framsteg från att ha gnällt ut sig på sin SGL-debut i våras. Nöjd med att hon hade härlig attityd i sina markeringar (som hon spikade) – och en av hennes kanonkule-apporteringar kom med i SGL:s egen sammanfattande film från lördagens tävling. Väldigt nöjd med hur hon tog mina signaler – nöjd med att den korta stoppsignalen räcker även när hon har full fart. Också nöjd med att Femma har fått mycket träning i att gå på linjen och markera åt alla håll och kanter… utan att få jobba. Mycket nöjd med den sociala samvaron med trevligt hundfolk, och väldigt nöjd med min egen känsla och (allt bättre) förmåga att sortera bort sådant som inte har någon betydelse för mig och min hund.