”Vem hade trott att den rubriken skulle kunna handla om min lilla coola Femma?” höll jag på att skriva, men sanningen är ju att hon har visat den sidan förr – när det blir lite för roligt har hon en turbo som hon slår på, och då kan allt möjligt hända som man lyfter på ögonbrynet över, när det gäller just henne.

Vi har varit på ett SGL-mocktrial (det de tidigare kallade workingtest, men för tydlighets skull numera kallar mocktrial) igen. I Växjö igen. Vi hade ju väldigt trevligt där förra året, så jag kunde inte låta bli att anmäla, inte minst när jag såg vilka duktiga deltagare som redan var anmälda. Jag såg detta som en studie- och inspirationsresa – och träning, såklart.

Tidigt på morgonen bar det av, och fyra timmar senare stod vi åter vid Lidhem (söder om Växjö), redo för walkup. Femma och jag hade startnummer 1… Två svenska och två brittiska domare stod redo att döma och tiotalet funkisar skulle skjuta/kasta/bära för vår skull. En sådan lyx!

Det sköts massor på linjen idag (”kassa skyttar” 🙂 ) och Femma taggade snart igång och gick inte sitt bästa fotgående, milt sagt… Hennes första apport blev en direktmarkering i högt gräs nere vid vattnet och den spikade hon jättefint och kom full kareta in till mig igen. Sedan sköts en salva igen, ett par apporter kastades, innan vi hade en lång väntan medan domarna konfererade (eller om de bara ville lägga in sådana pauser, för det blev många sådana idag – och det är helt rätt att både vi och hundarna ska klara att vänta). Efter pausen skulle ekipage nummer två hämta en av apporterna, och när de inte lyckades med det fick Femma ta den istället. Hon verkade inte ha markerat, men tog in den med lite dirigering, återigen i det höga gräset vid vattnet. Därmed eyewipade hon föregående hund, och vi hade klarat första rundan så vi fick koppla och gå i galleriet en stund.

Till skillnad från i Laholm var det ganska många hundar som rök redan i första rundan, och Femma och jag gick samma öde till mötes i andra rundan. Nu var Femmas fotgående mycket bättre, men hon gav ifrån sig ett par tydliga gnäll när hon tyckte att väntan blev för lång på linjen. Eller så frös hon, för det gjorde vi alla denna kyliga och blåsiga maj-dag. Och eftersom vi då stod under domarens bedömning så blev det då tack och hej för denna gång.

Syftet med resan nåddes i alla fall, då jag fick se mycket snyggt hund- och förararbete i de fina markerna. Jag fick se exempel på vad vi bör kunna för att ha en chans (utöver att gå fot och hålla käft, höhö), och det är det som är den bästa inspirationen för mig och vår fortsatta träning. En jätteduktig jaktlabbe vann och en jätteduktig flatte kom tvåa i detta utmanande mocktrial och det var allt som allt en supertrevlig tävling, som vanligt. Längtar redan till nästa gång… förhoppningsvis med lite mindre taggad hund.