Möte i skogen

Ibland kan jag tycka att jag kanske har dresserat mina hundar lite väl ”bra” till att hålla sig på, eller i alla fall nära vägen eller stigen vi går på. De får inte göra stora omvägar in i skogen, framför allt inte där jag inte kan se dem. Det beror dels på allt vilt vi har i markerna där vi går, inte minst vildsvin, men också på alla människor vi har i markerna där vi går… som lämnar diverse gott och potentiellt farligt, efter sig. Skulle de hitta något vill jag i alla fall kunna se att de gör det så att jag kan stoppa eller kalla in dem. Utan att jag direkt haft det som mål, har hundarna blivit allt mindre benägna att ge sig av från vägen eller stigen. För Femmas del gjorde det stor skillnad när vi började träna viltspår – då lärde hon sig att spåra efter vilt på kommando; det var då hon fick bäst utdelning, i form av viltklöven i slutet av spåret.

Lite synd är det ju, att jag sällan får tillfälle att blåsa stopp på hundar som flänger runt ute i markerna, och att mina hundar inte får den där extra motionen det skulle ge om de gjorde det. Jag får helt enkelt knata på, tillsammans med dem.

Jag har däremot mina hundar lösa med gott samvete. Vem som helst – inte minst markägare, jakträttsinnehavare, grannar – är hjärtligt välkommen att följa med oss ut på promenad. Flera av dem träffar jag på då och då under våra promenader.

Igår tog vi förmiddagspromenaden på en skogsväg som slingrar sig mellan fiskesjöarna här hemma. En ren bara-vara-promenad utan några dummies i västen. Som vanligt gick Femma några meter framför mig på vägen, medan Delfi gick runt mina fötter, mestadels på vänster sida. Men rätt vad det var drog Delfi sig in i den glesa skogen vi just passerade, och något tiotal meter från vägen blev hon stående och vädrade framåt, dvs. i den riktning vi skulle gå längs vägen. Jag såg inget i den riktningen, utan gick bara vidare. Medan Delfi gick runt en risig, omkullfallen gran blev även Femma nyfiken och gick till Delfi för att tillsammans undersöka vad det kunde vara som luktade så intressant. Då kom svaret.

Bakom den stora, risiga granen hade nämligen ett stort vildsvin stått och bökat i godan ro (jag såg böken efteråt) och den rörde sig nu mot hundarna. Mina hundar blev så paffa att de knappt visste vad de skulle göra – och jag var inte mycket bättre… Jag ropade lite gulli-gulligt på hundarna, men de var ju redan på väg mot mig… liksom grisen de hade efter sig…! Så jag fattade ett snabbt beslut att ändra taktik, och vrålade mot grisen så att den kom på andra tankar och tog till flykten istället – och den försvann längs vägen och över till andra sidan.

Hundarna såg mest snopna ut efteråt… (rött kryss = där vildsvinet stod, lila kryss = där hundarna var innan de blev jagade).

Och jag ska aldrig mer tycka att det är tråkigt att de inte rör sig längre ut i terrängen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s