Vilken tur att jag trivs i mitt eget sällskap, ändå… Vilken tur att jag aldrig har svårt att sysselsätta mig och ytterst sällan har tråkigt. Vilken tur att jag – trots min pälsdjursallergi – kan ha mina hundar som ger mig så mycket, såsom sällskap, motion, sysselsättning, passion! Vilken tur att jag inte behöver fråga någon om lov – inte om hur jag vill leva mitt liv och inte när jag vill ändra min plan – i stort och i smått. När jag ville flytta hem till Sverige var det bara att känna efter riktigt noga själv och sedan flytta hem till Sverige – beslutet var inte lätt, men det var bara upp till mig, ingen annan.

Igår var jag just på väg till Remmene igen (det var faktiskt över två veckor sedan), men i sista stund kom jag på att det kunde vara kul att åka till Bråt i Borås istället. Sagt och gjort! Det var säkert två år sedan vi var där sist, och när vi kom dit visade det sig att det ändrats lite där, framför allt kan man inte åka lika nära ängarna med bilen längre. Vid den första parkeringen träffade jag en trevlig tant – när hon hörde att jag hade tikar ville hon släppa fram sin hanhund, men jag sa att det var nog ingen bra idé, eftersom båda tikarna löper… Jag kunde fråga henne lite om det verkligen är okej att skjuta på området och ja, det verkar vara något alla hundägare räknar med, både när det är militärövning och när folk tränar hund. Så bra! Precis vad jag behöver höra för att känna mig lugn och trygg att ingen kommer att komma och skälla på mig för att jag pangar med apportkastaren.

Vädret var tidvis väldigt soligt och fint – det ska ju bli riktigt sommarväder i helgen – så båda hundarna fick vara med ute hela tiden. Vi gick en promenad runt området, Delfi badade i ån, såklart, och sedan knatade vi tillbaks till bilen och hämtade träningspryttlar och så knatade vi ut på ängarna igen, där jag på tillbakavägen från promenaden redan hade smugit ut lite dummies och bollar.

Jag får fjärilar i magen av att träna blinds på detta sätt, men jag måste ju få till sådan träning själv också. Nu i dagarna missade jag två organiserade träningar på grund av Femmas löp, och under sommaren har vi knappt några kurser planerade, så jag får ju se till att få till de där utmaningarna själv, helt enkelt. Pusha och peppa mig själv, det kan jag ju behöva bli bättre på, kanske…

Men vilket träningspass det blev! Jag var salig, dels över Femmas linjer, markeringsarbete, följsamhet, men kanske allra mest över att Delfi var med oss ute och fick hämta in några få apporter, hon med. Min fina duktiga sportflatte, som man kan plocka ut efter långa pauser och bara köra. Och duktiga, präktiga lilla Femma, inga konstigheter med henne heller…

När vi kom hem fick hundarna välförtjänta tuggben i trädgården och jag satt i en stol och softade när jag noterade att fasantuppen skränade på ödetomten intill. Jag såg att gässen ute på fältet drog sig åt hans håll, och tranan kom flygande och trumpetade för fullt. Jag trodde det var något slags maktkamp som pågick därute, men när jag reste mig för att titta såg jag: räven! Den befann sig mellan fasantuppen och hans båda hönor – de har hängt ihop och hållit till utanför min trädgård i flera veckor – och det var helt klart det tranan också reagerade på. Inte vet jag varför fasanerna inte bara flyger iväg, men jag har ju sett fasanhönorna göra det förut. Jag rusade upp och tjoade för att skrämma iväg räven, men det mesta gjorde tranan som var på plats och tydligen inte var det minsta rädd: den slog med vingarna och trumpetade och jagade fysiskt bort räven över fältet och bort till skogskanten. Tänk att man får beskåda detta på första parkett!

Senare gick vi en kvällspromenad, och snacka om att vi stör vilt på våra promenader, skäms på oss!