Delfis senaste rimadyl-kur var den längsta hittills, och hade det inte funkat hade jag fått göra en ny utredning av hennes hälta – men vad jag inte ville ha var ännu en sommar där hon varken får gå med på (långa) promenader eller vara med och bada. Det ska va’ gött att leva, annars kan det kvitta!

Men för en vecka sedan tog jag bort rimadylen helt, naturligtvis inte helt utan vånda. Veckorna dessförinnan gick Delfi med på våra längsta promenader och var även med på lite apporteringsträning, och under den gångna veckan har jag stegrat promenadlängderna igen, med två hökögon på Delfis rörelsemönster och humör. Igår gick vi återigen vår längsta vardagsrunda ända hemifrån och runt Abborresjön och Kroksjön, inklusive bad och vattenapportering, och det gick ju bra, dvs. ingen hälta vare sig igår eftermiddag eller idag på morgonen.

Jag är fortfarande osäker på om jag kommer att våga köra Delfi ”normalt” med jaktträning på land, och det är ju synd i så fall, men absolut viktigast är att hon kan vara med, att jag slipper exkludera henne och att jag kan aktivera henne tillfredsställande med något alternativ.

Men nu ska Delfi få njuta av den här sommaren, med en massa bad – hon har en hel sommar att ta igen!

Nu kan jag också börja planera för lite utflykter i sommar. 2019 hade jag Piaf som inte kunde gå långt, och förra sommaren var det Delfi – men i år kan det faktiskt bli lite utflykter. Prins Bertils stig och Ramsvikslandet står högt upp på listan.