Variety is the spice of life

Vi har haft dagar med träning – och dagar utan – men framför allt har vi varit iväg på lite nya, spännande promenader på olika håll.

Tisdag: Svartedalen, där jag aldrig varit förut, och där vi först kollade in ett par små sjöar och kollade om de kunde lämpa sig för träning framöver. Det kunde de. Sedan gick vi en 6 km lång runda som var välmarkerad och lätt att följa, men lite småtråkig, bortsett från när vi kom förbi ett riktigt gammalt stenhus med tillhörande informationstavlor. De berättade historien om Peter Bengtsson som bodde när i början av förra seklet.

Onsdag: Vi började med privatträning för Femma, med nyttiga utmaningar för oss. Därefter åkte vi till Bredared, där vi inte heller varit förut, och gick ett 5 km långt motionsspår, inte heller det något som var jättespännande, men nästa gång tar vi en längre runda som går åt motsatt håll, den förväntar jag mig mer av. Men nu hade vi en tid och passa och vi fick verkligen pinna på för att hinna runt.

Torsdag: Solen gassade från klarblå himmel så jag valde att åka till Floda och gå längs Säveån mot Stenkullen. Jag har inte gått där sedan 2015, och anledningen är nog att jag inte är så förtjust i att gå fram- och tillbaka-rundor, och särskilt inte när man måste vända utan att ha fått ut någon ordentlig promenad. Så kändes det när jag gick vid Sävelången senast. Men nu…! Nu hade de anlagt en helt ny led, Gotaleden, som går ända från Göteborg till Alingsås, och av vilken detta bara var en liten del. Jättefint anlagd, med spångar och trappor och härlig, spännande natur längs med ån och forsen. Rena djungeln är det, och helt plötsligt ser man en liten sandstrand på andra sidan av ån – och nog finns det en ordentlig bro över dit. Lite här och där gick det fågelskådare med stora kameror och spanade efter forsärla och/eller kungsfiskare.

Vi gick inte hela etappen från Floda till Lerum, för vi skulle ju gå tillbaka också, men där vi vände finns det en p-plats, och planen är att vi ska fortsätta därifrån en annan dag – då går vi från Stenkullen till Lerum, därefter vill jag gå vidare mot Jonsered.

Fredag: På midsommarafton hade vi vilodag, bortsett från att vi på markägarens förslag vallade av kanterna på fälten här hemma eftersom det höga gräset skulle klippas i helgen och vi är alltid oroliga att ett rådjurskid ska komma i vägen. Alltså går hundarna och jag i kanterna i hopp om att vittringen av hund och människa ska få hjortar och rådjur att avstå från att lägga sina ungar där. Vem vet om det hjälper, men vi vill i alla fall försöka, och hittills har vi inte haft någon tragik här. Ta i trä!!!

Resten av dagen var jag hos pappa och åt gott och vi spelade kort i timtal, eftersom det är det enda pappa tycker om att göra när han har besök. Alltså blir det kortspel för hela slanten, midsommarafton eller ej! Däremot spelade vi inte Uno hela tiden, som vi brukar, utan pappa fick lägga patiens medan jag peppade och påminde honom om hur han skulle göra. Påminde, för han har varit jätteduktig på att lägga patiens, men demensen har stökat till det för honom. Jag har märkt att han inte sitter uppe själv och lägger patiens längre, så jag provar att friska upp minnet. Huvudsaken är att han tycker det är kul, även om jag ”grälar” på honom för att han slarvar. Det är svårt att veta vad som som är bristande förmåga, motivation eller självförtroende – eller dålig syn, för den delen – men jag märker att han snabbt blir bättre och bättre med lite pepp och påminnelser. Målet är såklart att han ska tycka det är kul att sitta uppe och lägga patiens själv igen, men då måste han också bli tillräckligt säker så att han får igenom patiensen då och då, annars är det såklart astråkigt, det skulle jag också tycka. Min övertygelse är att kortspelen är det enda som stimulerar pappas hjärna och som håller hans demens tillbaka. Och ordentlig mat. Jag ser ett direkt samband mellan hans mathållning och fysiska hälsa, och mellan tiden han har besök av oss i familjen, dvs tiden han får spela kort, och hans mentala hälsa, som i sin tur påverkar hans fysiska hälsa. En ganska enkel ekvation, kan man tycka.

Lördag: Dags att utforska ännu en för mig helt ny led, Dammsjöåsleden i utkanten av Alingsås. Den är nästan 7 km lång, enkel väg, men vi måste ju än en gång gå samma väg tillbaka, så jag räknade inte med att gå hela sträckan. Dessutom kom vi lite fel i början, men jag fick hjälp av ett otroligt trevligt och hjälpsamt äldre par som gjorde oss sällskap tills vi kom på den rätta leden.

Vi kom inte ända fram till Dammsjöås, men vi kom till en jättefin utsiktsplats och strax därefter tog vi en, ordentlig, välförtjänt paus – och det kändes som att Delfi var ganska trött i sina ben, så jag valde att vända, lite orolig att jag redan hade gått för långt, men det var ju bara att vänta och se. Det var alltså ännu en promenad där vi fick vända tillbaka samma väg, men det gör mig inte så mycket när vi har så mycket variation och får se så mycket nytt på våra promenader. Som någon sa häromdagen: det måste ju vara roligare för hundarna att slippa läsa samma tidning varje dag.

Söndag: Väldigt glad, för Delfis tass klarade prövningen igår! Men vi tog ändå en vilodag och åkte till mattefar igen, för trädgårdsarbete och en väldig massa kortspel.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s