För några veckor sedan ramlade vi mer eller mindre på Prins Bertils stig, som jag faktiskt inte hörde talas om förrän för något år sedan. Vid den tidpunkten, i början av maj i år, vågade jag inte gå någon längre runda med Delfi, men det lilla jag såg fick mig att inse att detta var en promenad helt i min smak. Den påminde lite om ett mini-Rivieran med sandstränder och lättpromenerade sträckor varvat med kantiga klippor och oländigare terräng. Och så den fantastiska utsikten över havet… Lite najs väder på det så kan det inte bli mycket bättre i min värld. Det skulle vara om det var riktigt varmt också – jag råkar älska riktigt, riktigt höga temperaturer när jag ska motionera (jag menar GÅ!) – men eftersom det inte funkar för hundarna får jag avstå den riktiga värmen.

Men igår skulle det bli drygt 20 grader och solsken – nu skulle det blir av! Jag hade inte jättebråttom att komma iväg på morgonen, utan lade god tid på att planera och få med mig allt vi skulle kunna behöva under dagen.

Bara att åka E6:an söderut (eller norrut mot Göteborg igen) ger mig en viss känsla, men inte den man kanske skulle tro. Känslan kommer från åren då jag bilade mellan Luxemburg och Göteborg en gång om året. När jag körde mot Malmö var det tidigt på morgonen och jag hade några veckors härlig Sverigesemester bakom mig och 14 timmars bilresa framför mig. Det är den känslan jag har när jag åker söderut. När jag åker samma sträcka norrut har jag – eller kan framkalla – känslan av 14 timmars bilresa bakom mig och hela den ”oändliga” semestern framför mig.

Åka motorväg är inte det roligaste jag vet, men jag gillar verkligen att komma ner till Falkenberg och söder om dito. Jag svängde inom Engelsons och köpte de skönaste shorts (svarta) jag haft på länge – blev tvungen att genast byta till dem. De blev bra till min vita skjorta som må se ut som en ”finblus” men i själva verket är den typ av funktionell skjorta som jag gillar att ha när solen gassar och man inte har skogen att gömma sig i.

Jag åkte till samma parkering som vi av en slump hamnade på senast då vi var i dessa krokar, nämligen vid rhododendron-parken. Därifrån gick vi söderut och gick på Prins Bertils stig till strax efter Grötvik. Där fanns det så mycket roligt att titta på, så vi blev sittande länge och väl högt upp på en klippa och njöt av utsikten. Sedan gick vi norröver igen, till Västra stranden, där jag tidigare hade noterat att det inte fanns några hundförbudsskyltar, så hundarna och jag stannade där för ett långt bad tillsammans.

Vi hade lite vågor i vattnet, tillräckligt höga för att jag skulle undra vad Femma skulle tycka om det, men det var som att hon bara tyckte det var kul. Ju längre ut från strandkanten vi badade, desto högre vågor fick vi och desto mer verkade Femma trivas. Delfi var lite försiktigare – men så gillar hon inte heller att få vatten i öronen. Det gör inte jag heller, så jag förstår henne.

Vi gick till rhododendron-parken igen och vidare en liten bit till, bara för att det är så otroligt vackert där, på Tyludden. Vackert hade jag förvisso sett mycket av under den här promenaden, den uppfyllde mina förväntningar med råge!

Dessutom var de människor vi träffade leende och vänliga. De gånger jag pratade med någon fick jag också beröm för mina snälla hundar. Och jag tar det inte med den minsta nypa salt, för både Femma och Delfi skötte sig verkligen alldeles utomordentligt bra – alla hundmöten gick helt utan problem. I dessa lägen känner jag hur skönt det är att inte ha fler än två hundar, allt funkar så mycket smidigare.

Vi hade gått tillräckligt för dagen, men jag ville ha mer! Mer sandstrand, mer havsutsikt, mer glass, mer av den här dagen. Så vi åkte till Skrea strand i Falkenberg – ett säkert kort efter alla våra tidigare besök där. Jag vet var hundstranden är, var glassen finns etc. Vi badade igen och satt sedan och torkade i solen som fortfarande var varm och skön trots att det började bli kväll. Jag ville inte åka hem. När vi väl bröt upp och packade in oss i bilen för hemfärd visste jag att vi skulle åka tillbaka snart.