Jag var på min drömsemester med Piaf och en ung Delfi; sommarsemester i österrikiska alperna. Vandringarna blev kortare än jag hade tänkt mig på grund av den 25-30-gradiga värmen (i slutet av maj/början av juni), och linbanorna var stängda, eftersom det varken var vinter- eller sommarsäsong. Men det var fint ändå, med många fina utflykter.

En vecka med utgångspunkt i Kappl följdes av en vecka i Kitzbühel, som skulle följas av en vecka i en liten alp-by som jag glömt namnet på…

Den viktigaste utflykten på resan var att åka över Großglockner, jag hade aldrig varit där och hade några år tidigare snöpligt fått ta en annan väg – via Italien – då alpvägen ännu var vinterstängd.

Denna gång var det min bil som kunde bli hindret – den var lite småskröpplig och min känsla var att jag inte kunde lita på den till 100%. Samtidigt visste jag ju att något alltid kan hända, så varför låta det hindra mig. Just do it!

Några dagar in på Kitzbühel-veckan åkte vi, det blev en jättefin och minnesvärd resa – extra ”minnesvärd” av en väldigt sorglig anledning, men det kommer vi till senare.

I 30 graders värme tog bilen oss på de vackra vägarna upp mot Großglockner, och kanske just för att jag hade våndats lite inför den här utflykten och nu var så glad över att vara på väg upp, så stannade jag till vid en keramikbod vid vägen. (Jag är annars inte mycket för prylar/souvenirer.)

Jag hittade genast min perfekta souvenir; en liten vägsten med orden Der Weg ist das Ziel, vägen är målet. (Den står idag framför mitt hus – ihoplimmad på ett par ställen.)

Utöver den fanns där en massa tallrikar, skålar och muggar, och jag valde ut en tallrik och en tekopp – bara för att de var så fina och för att jag ville ha souvenirer från resan (inte visste jag då att det skulle bli de enda souvenirerna). Jag drack inte ens te på den tiden.

Utflykten blev lyckad, hundarna fick leka i snö, och vi kom både upp till topparna och ner på andra sidan – allt hade gått bra.

På kvällen gick jag in på Fejjan – och det var där jag fick beskedet att Gaby hade gått bort. Delfis uppfödare, min vän. Jag ska inte gå närmare in på hur jag skrek och avbröt semestern och var på begravning ett par veckor senare.

Men när jag för ett par år sedan slutade dricka kaffe och började dricka te istället, då blev den där tekoppen från den där dagen min självklara favorit.