Lite för bra

Nu är det väl så med mina träningar här hemma, att de brukar gå lite för bra – eftersom jag tenderar att lägga upp övningarna så att hundarna ska klara dem. I min belöningsbaserade träning vill jag att de ska lyckas, och undviker därför fällorna där jag behöver ”korrigera” – dvs. rätta till.

Däremot behöver jag självklart också utmana för att se var vi står och få ”svart på vitt” vad som fattas. Där kommer kurser, gruppträningar och tävlingar/prov in som en jättebra informationskälla. På sistone har jag varit på flera gruppträningar som verkligen tjänat det syftet. Men det som fattas vill jag sedan bygga upp medelst de där uppgifterna där hunden lyckas, ja faktiskt nästan hela tiden.

Om strategin är den rätta kan man säkert ha åsikter om, men jag känner att jag trivs bäst på det sättet

När jag tränade en ganska ung Delfi vred jag upp svårigheterna på tok för snabbt och fick en hel del osäkerhets-ljud, utöver de pip som kommer av upphetsning.

För ett par år sedan kunde hon med nöd och näppe gå på helt dolda apporter, och då är hon ändå min allra första hund som jag lyckats lära att ta blinds överhuvudtaget. Frågan är om jag ens försökt på riktigt tidigare. Det kändes i alla fall länge som en utopi att klara något sådant. Självförtroende, hallå??

När jag tränat Femma har jag hittat ett sätt att träna linjetag – det har blivit ett hopkok av alla tips jag fått av olika tränare, böcker och generösa skribenter på Fejjan -, ett sätt som känts riktigt bra, och som Femma svarat bra på. Hur bra visste jag inte förrän vi var ute på SGL-prov i våras, och hon hämtade in dolda apporter på avstånd som jag då rakt inte vågat skicka henne på tidigare.

Därefter tränade vi inte särskilt mycket på just den biten, eftersom gräset på våra träningsfält här hemma växte sig allt högre, det var yngelperiod osv.

Men nu har vi tagit tag i träningen igen, och Delfi är med, och tänk: Femmas träningsupplägg passar alldeles utmärkt även för Delfi.

Så nu gottar jag mig alldeles oerhört när jag får ta ut båda mina hundar på fälten, efter att jag varit ute själv och lagt/ställt ut deras apporter. Det går lite för bra, och jag vet orsaken, och kanske kommer vi aldrig att nå stjärnorna, men mamma mia, vad jag njuter!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s