För nästan ett år sedan skrev jag om den perfekta morgontemperaturen, runt 16 grader, och det var just vad termometern visade när jag gick ut och satte mig nu på morgonen. Den värsta knottperioden är över och jag sitter först med tekoppen och bara tar in morgonen, fälten framför huset, fågelkvittret och frihetskänslan. Därefter tar jag fram mobilen, och nytt för i år är att jag behöver sätta läsglasögon på näsan – under solglasögonen…

Delfi har intagit sin favoritplats och Femma sin – nu vilar vi på frukosten ett par timmar.

Jag tittar på Delfi. Min vackra, småtokiga flatteflicka, som jag oroat mig så för under det gångna året. Alla dessa hältor! Spårträning – tack och lov att jag kunde ge henne det, åtminstone – istället för det hon älskar mest. Den senaste veckan har hon fått ta in markeringar i högt gräs och göra samma back-to-basics-träning som Femma, och kutat ut i sin alltid så höga fart. Jag har bett en stilla bön att det ska gå bra, att lederna ska hålla för hennes fart och för hennes skutt. Men det är nog dags att sluta hålla igen nu, och gårdagens långpromenad visade det än mer.

Vi åkte till Alingsås och gick Vildmarksleden, 10 km på ett bräde, bortsett från en rejäl badpaus i Stora Kroksjön. (Ännu en Stora Kroksjön, förresten! )

Leden var fin och väl – mycket väl – utmärkt…

…vilket ger pluspoäng i min bok.

Och Delfi hade bra energi i stegen även i slutet av promenaden, så jag var salig av lycka. Badstället föll dessutom Femma i smaken, och vi fick till riktigt bra vattenmarkeringar genom vassen.

Det här kan nog bli en promenad vi går fler gånger. Jag vet inte om det kändes som vildmark, precis, för stigarna var väl upptrampade och vi gick förbi/blev omsprungna av folk då och då längs hela rundan, men det gjorde inget, det heller.

Leden var rejält backig och gav åtminstone bitvis en riktig ”över stock-och-sten-känsla”, vilket jag gillar.