Vi gick en av våra nyare rundor en bit in i Risveden idag, och eftersom det började regna strax efter att vi lämnat bilen och slutade strax innan vi kom tillbaks till bilen, så kunde jag testa ordentligt och konstatera att ullen – idag i form av merinounderställ och den kära lusetröjan som jag köpte under Norgesemestern 2011 – verkligen håller vad den lovar: den värmer även när den blir våt. Jättevåt, till och med.

Tack vare att tröjan värmde gjorde inte regnet så mycket. Det blev en bra motionsrunda som avslutades (så när som på några få hundra meter) med att vi kämpade oss uppför Väggen, stigen som slingrar sig upp till utsiktspunkten Klevsjöloft. Jag kanske inbillar mig, men jag tror att mitt flås var lite bättre än i somras. Och skulle det vara inbillning så är det i alla fall inbillning som peppar. Ska fortsätta att komma tillbaka och gå uppför Väggen minst en gång i månaden.

Under promenaden avverkades även ett par givande telefonsamtal som handlade om pappas vård och omsorg. Han trillade ur sängen för några veckor sedan och bröt armen, vilket gjort honom väldigt begränsad. Samtidigt har han väckt och byggt mag- och benmuskler som varit så gott som obefintliga innan, när han hade två armar att lyfta sig själv med. Och nu ska han få hjälp att träna upp sin vänsterarm igen.

Det har varit mycket noterande, ringande och påminnande och klagande och frustande samt även en del oro och gråt den senaste tiden. Men hela tiden – hela tiden – har jag varit tacksam över att jag har möjligheten att vara här och umgås med pappa och hjälpa där jag kan (och ringa och påminna etc.). Nu är det också fler än jag som upptäckt de brister som jag påtalat i närmare fyra år nu. För nej, jag har inte haft orimliga krav och förväntningar och klagar inte utan anledning. Jag hade mycket hellre sett att saker och ting fungerat så som jag hör från andra att de kan fungera. Men nu är vi tre som noterar, ringer och påminner etc. och jag är den enda av oss tre som inte arbetar i ”branschen”.

Då är det riktigt skönt att konstatera hur fint den svenska sjukhusvården fungerar! Så otroligt smidigt det gått från det att pappa åkte in efter sitt fall. I och för sig ville de på sjukhuset först inte släppa in mig som anhörig – på grund av Corona, såklart -, men det var när jag ringde dit och de ännu inte träffat pappa eftersom han fortfarande var på väg i ambulansen. Sedan var det de som ringde och frågade om jag kunde komma… och jag stod ju redan klar att åka. Är det inte så för alla, åtminstone äldre personer, att man känner sig mycket tryggare när en anhörig kommer? För pappa är det i alla fall väldigt uppenbart så. Och vi hade sådan tur i oturen, att pappas arm förvisso var bruten, men på ett sådant sätt att den inte behövde opereras, utan han fick följa med hem ett par timmar senare, med armen i en slinga/mitella, några små morfintabletter i en påse och recept på värktabletter.

Återbesöken har också avlöpt hur smidigt som helst; två gånger har pappa fått komma tillbaka och röntga om armen och även träffa läkare, förvisso olika varje gång, men också väldigt bra och trevliga varje gång. Jag jublar! Också över att armen nu – sedan gårdagens återbesök – anses såpass läkt att pappa ska få börja med sjukgymnastik, och det var det som ett av samtalen under promenaden idag handlade om; sjukgymnasten ringde och frågade om hon kunde komma… idag! Jag jublar igen!

Jag jublar också, om och om igen, dels över att Delfi är sitt gamla fnattiga jag och studsar och härjar när det vankas träning, men också över att hon blivit snäppet gosigare, kanske inspirerad av Femma, som är den gosigaste hund jag någonsin haft… Det är två riktiga pärlor till hundar jag har.

Om det var många som skaffade valp under Coronaåret 2020, så var det inget mot vad det var i år, i alla fall i retrieverkretsar. Så kändes det i alla fall. Varenda retrievermänniska köpte sig en retrievervalp – och varenda spanielmänniska köpte sig en spanielvalp. Och jag har varit sååå valpsjuk!

Men varje gång jag tänker lite längre inser jag att jag verkligen trivs så ofantligt bra med de två hundarna jag har nu – jag behöver faktiskt inte mer. Inte mer sällskap och inte mer att träna med. I alla fall inte så länge Delfi är med och tränar, och det verkar hon både vilja och kunna att bra tag än. Min älskade fnatte!

Dessutom är det skönt att bara ha två när man vill skämma bort dem lite extra med exv. stretching efter promenaderna. Jag har varit lite dålig på det under sommarhalvåret, men det är lättare att det blir av nu när hundarna ändå behöver torkas efter promenaderna. Då packar jag in dem i varsin handduk på det uppvärmda badrumsgolvet, sedan torkar jag och stretchar dem en i taget. Riktigt mysigt. Men hade säkert inte blivit av om man hade haft en hel hög hundar att ta hand om…

Dessutom är det riktigt najs med den harmoni vi har i vår mini-flock. Jag behöver väldigt sällan tjata om någonting – både Delfi och Femma har utpräglad Will to please och vill höra vad jag säger och vill göra rätt. Det är riktigt skönt att ha det så i vardagen. Inte ens bajsätning är något ämne för oss längre, inte sedan de skvallertränades på hästbajs i början på året. Nåja, för att ändå inte ge sken av att vi är perfekta (!!), så har Delfi fortfarande svårt att sitta still på sin flatterumpa, och Femma springer gärna – olovandes – fram till folk och hälsar… (alla mina fel och brister ska vi bara inte betala om…!)

Kanske är det just för att Femma och Delfi är – och framför allt har varit – så olika, som jag känner mig så nöjd med att ha just dessa två härliga individer. Behöver inte mer. De överraskar fortfarande, ger mig fortfarande nyttiga utmaningar i träningen och är verkligen högt, högt älskade och jag skulle inte vilja vara utan någon av dem. (Inte ens nu när de båda två är i höglöp…)

Så blev det ett litet blogginlägg igen – nu ska jag återgå till min senaste bok. Jag läste aldrig Anne Franks dagbok, men den här boken är ett riktigt, riktigt bra substitut:

Några fler favoriter: