Jag vaknade med den bästa känslan; känslan av att vara nykär. Besvarat nykär. Det var sannerligen inte igår.

Mitt senaste förhållande, eller snarare icke-förhållande, lämnade djupa sår, och jag tappade nog, kanske för alltid, förtroendet för mitt eget omdöme på det området. Att jag med öppna ögon tillät den destruktiviteten i mitt liv, hur fan gick det till? Det var inte fråga om något fysiskt våld, åtminstone, men min kropp reagerade till slut fysiskt på den mentala påfrestningen som alla de dubbla signalerna ledde till. Tack och lov för att jag fortfarande var tillräckligt insiktsfull och stark nog för att sätta stopp för det hela – tack och lov för den självbevarelsedriften och självkänslan.

Men jag har all förståelse för kvinnor som hamnar i och inte kan eller har svårt att ta sig ur destruktiva förhållanden. Den förståelsen hade jag redan innan, då jag sett väninnor hamna där – intelligenta, vackra kvinnor som definitivt inte behövde ta skit från någon (inte för att någon behöver det!!). Båda tog sig ur det hela, men först efter att ha utsatts för fysisk våld ett antal gånger. Båda kom med den klassiska ursäkten ”det var mitt fel, jag hade provocerat honom”… Inga argument jag kunde komma med hade någon verkan.

I mitt fall handlade det som sagt inte om fysiskt våld, men psykisk misshandel kändes det som, definitivt, och jag har ofta undrat hur utstuderat det var. Det kommer jag aldrig få veta. Jag är bara glad att jag satte stopp. Att jag satte stopp för att jag lät det ske. Ingen jävel behandlar mig så. Ingen behandlar någon så!

Men i drömmen var mannen någon helt annan. Jag har aldrig sett honom förr, men han hade drag av en svensk kändis som jag inte ens visste att jag var attraherad av, haha.

Drömmen hade varat ett tag (kändes det som, men det sägs ju bara vara fråga om sekunder…) och känslan av nyförälskelse och spänning var väldigt stark. Att i ena stunden känna sig väldigt älskad och i nästa stund ställa sig frågan om det hela ändå inte bara är en dröm (sic!)…

I slutscenen sitter vi vid ett bord, vi sysslar med något projekt och det ligger papper på bordet. Han lägger sin hand framför mig på bordet, för att visa på något i ett papper. En vacker, lätt behårad och ganska spenslig hand. Jag bara måste röra den, och jag sträcker fram min hand för att göra det, känslan jag har är att jag självklart måste röra den där handen, men det är samtidigt lite läskigt – kommer han att dra bort sin hand, eller besvara beröringen? Åh, den där lilla osäkerheten i början! Men jag hade inte behövt oroa mig för den vackra handens ägare reser sig och böjer sig fram för att kyssa mig.

OCH DÅ VAKNAR JAG.