Jag hade verkligen sett fram emot den här helgen, späckad med hundaktiviteter. På lördagen drog vi några mil söderut och var med på SGL:s (Swedish Gundog League) öppna träning på ett blåsigt fält i Valinge utanför Varberg. Walkup i tre timmar, det kan ju knappast bli bättre för Femma och mig!

Efter träningen tog jag mina hundar på en fin promenad där vi var, och på vägen hem från Valinge åkte jag inom hos pappa och satte upp adventsljusstakar – hemma hos mig var allt redan förberett och klart. Klart att ljusstakarna måste lysa den första advent! När jag åkte hem från pappa på kvällen snöade det – hur ofta händer det, att vi får snö lagom till första advent!?

Även på söndagen skulle det bli hundaktiviteter, då vi som varit funktionärer på något av SSRK:s prov under året bjudits in till en träningsdag med en inbjuden instruktör.

Enda problemet var att det nu låg ett lager snö ute – och jag hade sommardäck på bilen. Jag hade fått tid på verkstaden på måndagen, men det hjälpte ju föga. Jag hade inte ens en mil att åka, men det skulle bli att köra på skogsvägar i så fall, och jag funderade på att köra en stor omväg för att undvika de skogsvägarna så långt det nu gick. Men så blev det inte.

Jag var lite sent ute till scoutstugan ute i skogen, och tog ETT felaktigt beslut som skulle bli förödande: jag tog skogsvägen. Jag kom upp för den första backen och även den andra. Och även om jag började inse mitt misstag hade jag lika lång väg framför mig som bakom mig, så jag körde på. I den tredje långa backen tog det stopp.

Däcken fick inget grepp, och det var bara att glida nerför backen igen. ”Bara”. Inte ens det var lätt, skulle det visa sig, och halvvägs ner i backen blev jag stående på tvären, verkligen precis på tvären över hela vägen. Klockan var halv nio på söndags morgon och jag hade precis passerat en liten by, men inte en kotte var ute. Och tur var kanske det, för jag fasade verkligen för att det skulle komma en bil från toppen av backen och glida in i min bil… Min första åtgärd blev att sätta upp en varningstriangel i toppen av backen.

Min andra åtgärd blev att skriva ett inlägg i den lokala Facebook-gruppen (som jag är med i även om jag inte bor där, men det är just för att kunna få info om vägen) för att se om någon ville hjälpa. Det ville ingen, och jag kan såklart förstå om de tröttnat på folk som fastnar i deras backar…

Snart kom det i alla fall förbi en bil (jag stod nära en trevägskorsning). Medan kvinnan som körde bilen ringde ett samtal – som utmynnade i tipset att ringa efter en bärgare – så hoppade ett barn ut och pekade mot en annan backe, där det stod en sandlåda.

När de kört vidare skred jag till verket. Knatade iväg till sandlåda och fyllde en gekås-kasse, som jag lyckligtvis alltid har i bilen, med så mycket grus som jag orkade bära, och så spred jag ut det runt mina däck.

Det gjorde susen. Jag kom loss, gled ner för backen men när jag kommit ändå ner till korsningen fastnade, dvs slirade jag igen. Nu stod jag (nästan) mitt i en korsning. Det var bara att hämta en till kasse med grus (tack till alla som låter en ordentlig spade ligga i dessa sandlådor!).

Än en gång kom bilen loss, och nu kunde jag åtminstone parkera bilen vid sidan av vägen. Då kom en lokal kille förbi på traktor och och vi kom överens om att jag kunde lämna bilen där några timmar.

Under tiden som jag burit grus och grejat med bilen hade jag såklart övervägt mina alternativ och en plan hade vuxit fram. Jag var inte så långt från scoutstugan och jag hade faktiskt inte förlorat lusten att delta i aktiviteterna där, och det fanns ju en chans att vägen skulle sandas under dagen…

Jag tog en kasse med hundtäcken, filtar mm och så gick vi, jag och mina två fyrbenta följeslagare, den ca 20 minuter långa promenaden till scoutstugan, där de precis hade avslutat den teoretiska genomgången och skulle börja träna utomhus. Lite synd att ha missat teorin, men jag fick en liten sammanfattning.

Det var Femma som var med på träningen denna dag, men Delfi gick inte helt lottlös; hon fick hänga med dem som var inne i stugan och fixade inför (och sedan efter) lunch. När jag kom in från träningen stod Delfi mitt bland alla människor i köket och följde noga vad som skedde uppe på diskbänken… sötnosen. Och jag fick så mycket beröm för henne; hon var så behaglig och snäll.

Träningen gick ut på att bygga och förstärka, precis som jag gillar. Att man absolut kan höja svårigheten över hundens nivå för att testa någon gång ibland, men det är inte det som bygger hundens kunskap. Amen! (I våras blev jag smygfilmad när min hund fått en uppgift på en träning som visade sig bli för svår, och jag valde att inte ”gripa in” utan bara kallade in, dvs ”gav upp”, eftersom jag inte tycker att jag bygger min hund på det sättet, och jag skiter i prestige i det läget. Några dagar senare kunde man läsa på en blogg – hundvärlden är så liten, så liten… – att ”det finns ju de som är rädda för att göra något alls”. Vilket sammanträffande. Men det är ju okej; jag väljer och väljer bort. Jag vet varför jag gör som jag gör, och uppenbarligen är jag inte alldeles ensam om mitt tänk, heller.)

Jag var väldigt glad över att ha varit med på denna träningsdag, men så småningom var det dags att bita i det sura äpplet igen… En snäll tjej körde mig och hundarna till min bil, och jag kunde genast konstatera att ingen av vägarna ut från trevägskorsningen hade sandats, och då blev det lätt att fatta nästa beslut, nämligen att ringa en bärgare.

Medan vi väntade – och mörkret föll runt oss – så promenerade hundarna och jag längs skogsvägarna, än åt ena hållet, än åt det andra. Då och då körde en bil förbi – med dubbdäck, säkerligen… Till sist kom i alla fall en trevlig kille – jag hade visst träffat hans bror i somras när jag hade punka därhemma – och bärgade bilen hem. Åh, hur skönt var inte det att komma hem den kvällen!?

Men nästa dag kom nästa utmaning; att ta bilen till verkstaden för att byta till dubbdäcken… Inte heller vägen från mig ut till den stora vägen var sandad, och nu vågade jag mig absolut inte ut på några halkiga äventyr mer. Eftersom väderprognosen sa att vi skulle ha minusgrader de närmaste tio dagarna såg jag framför mig hur jag skulle bli helt strandsatt… INGEN annan än jag hade väl missat att byta till vinterdäck…!? Skulle jag behöva bärga bilen ner till verkstaden också?? Men vägen sandades under dagen, i lagom tid innan jag skulle iväg till verkstaden – och sent på eftermiddagen hade bilen fått sina vinterpjucks. Aldrig har jag väl uppskattat dubbdäcken så mycket.