Ännu ett av de ”måsten” som man får till sig ibland är att man måste vara disciplinerad för att komma någonstans med sin hund. Träna varje dag. Planera, strukturera, analysera – helst på papper. Så kanske det är, det kanske är det som skiljer agnarna från vetet. Men samtidigt: Gäääsp! Nu har jag i och för sig börjat skriva träningsdagbok och hållit igång den i snart två år (till hösten). Men det är mer ett sätt att komma ihåg vad vi gjort, och så ser man också om man inte skrivit i den på ett tag… Då har vi antagligen inte heller tränat på ett tag, så det är läge för skärpning!

Jag skriver inga långa analyser, bara väldigt kortfattat vad vi gjorde och hur det gick eller kändes. Fyller i väder och temperatur ibland. Men det roligaste med träningsdagboken är att – eftersom jag använder en som sträcker sig över fem år, och varje sida täcker ett och samma datum för fem olika år – där kan jag se vad vi tränade på för ett år sedan, två år sedan etc. Jag påminns om träningar vi varit på, strategier vi provat. Delfi har sin dagbok, och Femma har sin.

Igår avslutade jag hundarnas dagboksanteckning med ”SUPER!” Och ”Duktig!” Vi tränade markeringar och blinds i hyfsat svår – väldigt slyig – terräng, och jag var verkligen nöjd med det jag fick se. Delfi har blivit så mycket bättre på att använda näsan och släppa störningar. Och Femma, som aldrig haft svårt för att släppa störningar eller använda näsan… hon har verkligen taggat till och har fattat att bästa sättet att hitta den underbara tennisbollen är att gå dit matte pekar och sedan följa vidare instruktioner. .. Lite gåshud på det, faktiskt. Det är nog bra att vi snart ska ut och tävla igen, så att jag kommer ner på jorden igen…

Jag fick förresten se Femmas duktiga kullbror Poppe in action på träning häromdagen, med sin duktiga förare Elisabeth. Poppe, som bara är en etta (numera excellent) ifrån att bli jaktchampion på b-prov. Grymt jobbat – och det var verkligen kul att se honom jobba. Fiiina långa linjer genom klurig terräng. Undrar om Femma också blev inspirerad, för hon skötte sig också väldigt bra på den träningen. Men som sagt, det är lätt att snacka om man inte ger sig ut och prövar hunden i skarpt (skarpare) läge – när nerver och störningar är på en helt annan nivå. Det är lätt att snacka om gåshud och fantastiska hundar när man tränar på sin egen kammare… Därför gillar jag att komma ut och tävla då och då.