Jag ångrade mig redan dagen före tävlingen. Ja, inte ångrade jag att vi skulle dit, men jag ångrade mitt senaste blogginlägg, det där om ”gåshud” och ”invänta vidare instruktioner”… Vi hade nämligen ett träningspass i högt gräs på fredagen som inte gav någon gåshud alls, faktiskt. Vissa saker funkade bra, men mycket strulade. Det sägs att man inte ska gå ut och träna dagen innan tävling/prov, men samtidigt var jag då i alla fall lite mentalt förberedd när vi kom till provmarken på lördagen och jag insåg att dagens tävling skulle gå i… högt gräs.

Tävlingen var ett mocktrial i novice-klass, antagligen det sista som SGL anordnar i västra distriktet i år, och detta hölls i Falkenberg. Från början skulle det hållas i Gråbo, så jag hade sett fram emot en helhelg med SGL, och antingen starta eller vara funkis på söndagen. Men nu blev det bara start på lördagen istället; bensinpriserna, ni vet… (Det får bli ett eget inlägg om bensinförbrukning.)

Som vanligt var det trevlig att komma till provplatsen och mingla lite med folk man bara träffar vid dessa tillfällen. Fantastiskt ställe var vi på också; Hjuleberg, jag har varit där förut.

Vi åkte ut till själva provmarken, och ställde upp på linjen i det halv-höga gräset. Nu skriver jag halv-höga, för jag har sett hur högt gräset var för dem som tävlade i Open på söndagen, och det gräset var högt! Allt är som bekant relativt… och våra hundar hade i alla fall chans att se och bli sedda i gräset.

Femma och jag hade ett ganska högt startnummer och fick börja gå i galleriet den här gången.

Femmas första apport var en markering hon hade sett (dock inte nedslagsplatsen pga ni-vet-vad), men på långt håll och från fel sida av linjen, så vi blev flyttade till annat ställe – närmare – innan jag fick skicka henne. Jag fick en anvisning som om den var blind, men hade också hyfsat bra koll själv. Femma tog min linje, mitt stopp och mitt tecken med söksignal åt höger, var dessutom rätt i vind, så hon fick snart apporten i näsan. Yes! Där funkade allt; min avståndsbedömning var rätt och Femma och jag arbetade ihop. Bra! Men…

Nästa apport var en markering som hunden före oss skulle ha hämtat, men den tog en blind som var utlagd inte så långt därifrån, och den bedömdes ha legat i samma område. Så när Femma skulle hämta in sin – som skulle ha varit den blinda – så var det istället markeringen. Detta visste jag, och jag tyckte jag hade koll på var den landat. Men när jag skickade ut Femma dit hamnade Femma i vittringen från den hämtade dummyn, och den låg tillräckligt långt ifrån den som var kvar för att inte få vind på den – på grund av, det höga gräset.

Och! Femma var olydig. Jag hörde mig själv upprepa många av mina visselsignaler, andra gången med lite mer tryck, sådär så att det nästan kommer ut luft på sidorna. Det är aldrig ett bra tecken, haha. Det var ändå något som var lite kul att se, och det var att Femma verkligen, verkligen ville hitta, det var inget lojt, hjälpsökande arbete, tvärtom blev hon faktiskt lite för självständig, och det, ja men det är väl något jag önskat se mer av hos henne, så: varsågod, nu har jag min självständiga, olydiga hund! Eller, som en kompis sa: Femma har tagit av sig den plisserade kjolen och dragit på sig den svarta skinnkjolen…

Femma hittade aldrig den där dummyn, och vi fick ändå hålla på ett tag. Och ska jag vara helt ärlig så hade jag med facit i hand inte riktig koll på var apporten låg ändå. Påföljande hund hittade den inte heller, men den tredje hunden eye-wipade oss genom att hitta den. Inte långt därifrån, men tydligen tillräckligt. Ute var vi!

I gallerian anslöt vi oss till ett gäng som också åkt ut, och stämningen var riktigt god, som det brukar. Det frågades och diskuterades om varandras apporter, särskilt den vi åkt ut på, och även de(n) vi ev. hunnit hämta in dessförinnan. Ofta har ju alla har sett allt, men från andra vinklar etc.

Provet höll inte på så hemskt mycket längre innan det bara var två hundar kvar, och en vinnare kunde koras, mycket välförtjänt! Så kul och så inspirerande det är att se hundar som är så väl genomarbetade att exempelvis lite högt gräs inte alls bekommer dem – nej, varför skulle det det? Hem och träna!