Ett av mina käraste barndomsminnen – om inte det käraste, när jag nu tänkte efter… – är från huset i Floda, med den stora trädgården, med alla fruktträden och -buskarna. Vi hade päron, äpplen, hallon, rabarber, svarta och röda vinbär, bigarråer, plommon (Victoria, de godaste!)… och vi hade smultron.

Pappa tog hand om de svarta vinbären – oj, vad det plockades, i 10-litershinkar fastsatta i ett bälte runt midjan. Och det gjordes svartvinbärssaft i mängder. De röda vinbären var mammas gebiet och jag minns inte riktigt vad som gjordes med dem, gelé och kakor, kanske? Jag var ändå inte så förtjust i de röda vinbären.

Rabarbersoppa och rabarberkräm blev det också mycket av på somrarna, men i övrigt stod träden mest där och ropade på någon att komma och lätta deras börda. Den någon var jag; jag hörsammade dem så gärna. Omogen frukt gillade jag, och det spelade väl ingen roll vad de vuxna sa om ont i magen (vilket inte stämde) och att man skulle vänta tills frukten mognat… Fanns frukten inom räckhåll för en liten unge så fick den nog skylla sig själv.

Som den lilla ögontjänare jag var (busig, men bara i smyg) passade jag på om morgonen: Alla sov, jag var vaken – perfekt. Jag smög ut i trädgården, barfota i det blöta gräset, och gjorde min runda runt träd och buskar.

Och jag minns alldeles särskilt smultronen; känslan av att smyga runt i trädgården och hitta de mogna smultronen på de små plantorna. Någon gång fick jag för mig att trä dem på ett strå, det hade jag snappat upp någonstans, men det blev ju mest bara kladdigt. Nej, det bästa var att äta dem rakt av, bara. Snabbt och lätt.

Nu har jag mitt eget hus och min egen trädgård, och efter några års pysslande med försådd av smultronfrön som ska stå i kylskåp för att ta sig, fixande med smultronland och utplantering, så har jag mitt eget smultronställe att kolla av, precis när jag vill. Nu sparar jag dock ihop smultronen tills de räcker till en smoothie, även om ett och annat även måste ätas rakt av, bara för den rätta känslan.

Jag har mitt smultronställe på fler sätt. Det är otroligt lätt att bli hemmablind, men nu på sommaren, när jag ser bilder från packade solstränder så blir jag påmind om hur fruktansvärt glad jag är över att kunna ta hundarna och gå 10 minuter hemifrån – det klarar man även i 30-gradig värme – och gå ner till ”vår” sjö och bada. Helt ensamma för det mesta. Och vill jag vara extra säker på att få vara själv, så går vi 10 minuter till. Snacka om smultronställe.

En fastighetsmäklare hör av sig till mig då och då och undrar om jag vill flytta (ja, så säger han ju inte, men det är det han undrar), och jag har börjat säga att om han hittar mig ett mindre hus än det här, med det här läget som jag har nu, så absolut! Och han skickar mig det ena förslaget efter det andra. Det är hus i tätbebyggelse (nej tack), det är ruckel, förlåt, jag menar ”charmiga hus som behöver lite kärlek” (nej tack), det är hus vid stora, vältrafikerade vägar (nej tack!)…

Det ska väl sägas att jag inte trodde att jag skulle bli kvar här i sju år (firade sju år som husägare i mitten av juni), men då hade jag inte heller upptäckt alla fördelar med huset än, stressade mest över allt som kan gå sönder i ett hus… och så är det ju, men fördelarna överväger helt klart.

Lite jobb är det också, om man vill. Jag har ju valt att fortsätta klippa gräset själv, utan robotklippare. Bra motion! Och idag fick jag ett riktigt rejält ”gym-pass” helt gratis, när jag körde, bar och staplade en ansenlig mängd ved (16-17 skottkärror = ca 65 kassar) som legat ute och torkat några veckor. Det kan vara så att jag köpt lite väl mycket ved i år, men den lär ju gå åt så småningom. Och många ”gym-pass” lär det bli.

Och ja, detta gjordes i 30-gradig värme, så gissa om det var skönt att efteråt kunna gå ner till sjön och ta ett dopp. Tror det blivit dags för ett dopp igen, faktiskt.