När jag bodde utomlands var det kanske inte konstigt att jag missade en del av det svenska kulturlivet, och en del av det som jag verkligen missade totalt var Håkan Hellström. När jag hörde hans namn då och då trodde jag länge de pratade om Staffan ”Lilla fågel blå” Hellstrand… Den låten gillade jag, så det var ju roligt att han fått ett sådant uppsving i sin karriär…

Men så fick jag se en av Håkans Ullevi-konserter på tv, jag tror det var när jag var hemma ett par veckor på hösten 2014, inför Sverige-flytten sex månader senare.

Jag gick på en hel del konserter i Luxemburg och grannländerna. Muse, Prince, George Michael, Robyn, BB King m.fl. Några konserter har det även blivit i Sverige och andra länder: Madonna, U2, Bruce Springsteen, Coldplay m.fl. Av alla konserter jag varit på är det bara en handfull som verkligen hade den där extra gnistan av kontakt mellan artist och publik. Och faktiskt bara en som var ännu ett snäpp över den nivån, och det var den franska artisten Pascal Obispo som lindade sin publik runt sitt lillfinger under ”Fan”-turnén. När han kom tillbaka ett par år senare var det inte alls samma sak, gnistan var borta och det blev minsann inga lillfingerlindningar längre.

När jag såg den där Håkan-konserten på tv stod det väldigt klart att där, där fanns gnista med extra allt; där skulle man ha varit. Ändå dröjde det till 2017 innan jag såg till att vara där, och mycket riktigt var det en fantastisk konsertupplevelse. Däremot hade jag tidigare den sommaren varit på en av de konserter som platsar bland det där fåtalet med den extra gnistan (Coldplay) och då hamnade Håkan-konserten lite i skuggan av den. Men inte mindre än att den gav mersmak!

Årets Håkan-konserter på Ullevi – fyra till antalet! – skulle egentligen ha hållits 2020, men av skäl vi alla känner till fick de skjutas upp fram till nu. Jag hade inte köpt biljetter då, utan slog till nu när det närmade sig. Det gick förvånansvärt lätt att få en biljett, men i slutändan blev Ullevi i alla fall så gott som fullsatt.

Det blev en riktigt fin kväll och konsert igen – inte den känslan som förra gången, men inte heller långt ifrån. Och en riktigt trevlig överraskning när Håkan hade bjudit in sin polare Daniel Lemma.

Jag såg och hörde Daniel Lemma på Nefertiti i december 2016, där han berättade en liten rolig historia: Håkan hade ju som vanligt fyllt Ullevi två gånger om den gångna sommaren, så när det stod klart att Daniel skulle spela på Nefertiti (en jazzklubb i Göteborg) tre kvällar i rad hade han inte kunnat låta bli att ge Håkan en gliring för att han – Daniel – minsann skulle hålla tre spelningar i rad, mot Håkans två… Detta blir en så mycket roligare historia när man vet att detta är två ytterst ödmjuka killar. Och därför bara älskade jag att Håkan hade bjudit in Daniel att sjunga med honom på Ullevi!

Håkan pratade mycket om hopp och att aldrig ge upp, och visst hade han sin publik i handen även nu, även om han nog fick anstränga sig lite mer nu än för fem år sedan. Fascinerande ändå, att han fortfarande har en skara väldigt unga fans som inte ens var födda när han slog igenom år 2000. Men han verkar tilltala alla åldrar, inklusive medelåldern (peka på mig själv).