Vi var ute på ännu en duvjakt. Denna gång blev det inga blytunga och otympliga (= roliga!) gäss, men Femma fick hämta in tiotalet duvor och denna gång var minst ett par av dem markeringar, åtminstone hörselmarkeringar. Ännu en fin kväll som gjorde susen för hennes och mitt självförtroende. Särskilt tog jag med mig att jag vågade skicka henne tvärs över två stora fält på en apport hon inte hade sett, och hon tog linjen – inklusive ”hinder” i form av ett dike och terrängövergång – som en smäck! Det är det jag säger vad gäller hennes träning, och min: vad Femma behöver är den rätta motivationen (helst vilt) och jag behöver självförtroendet att våga skicka henne, dvs. ett vänligt sinnat sammanhang där jag känner mig trygg. Då blir det bra.