Dåligt: Att jag inte sprungit på flera veckor – väntar fortfarande på våren.

Bra: Att jag hittat tillbaka till workouten och verkligen älskar det! Har hittills hittat tre pass som jag gillar: Dance Interval (som blir allt jobbigare och roligare ju bättre jag lär mig koreografin), Cardio Step (som är det pass som mest liknar de pass jag är ”van vid” från 90-talet) och Cardio Walking (som är det klart jobbigaste, beroende på vilket motstånd man väljer, men jag lägger det högt).

Dåligt: Har inte heller tränat med Sofia på flera veckor, inte ens gjort några egna situps varje dag. Riktigt dåligt!

Bra: Att jag börjat känna lite på styrketräningsmaskinerna innan grupp-passen på gymmet, det kan nog bli en bra vana.

Dåligt: Att jag inte kunde låta bli att äta smågodis när de hade extrapris under mello-veckorna – fortfarande en oemotståndlig kombo för mig, så jag tog mitt förväntade återfall då.

Bra: Att jag kände mig så äcklad efter att ha ätit smågodiset, så även om jag förmodligen kommer få återfall igen, så gav detta i alla fall inte någon mersmak för ett tag framöver. Känslan av att ha stoppat i sig skräp är verkligen inget att stå efter. Bra är det också att jag inte köpt/ätit några ostbågar eller chips på ett par månader. Nötter är okej, även med krydda/honung etc.

Dåligt: Inget dåligt alls, bortsett från att det blir en del stillasittande.

Bra: Har verkligen kommit igång med läsningen, trots mina sjuka koncentrationsproblem. Bra böcker och beting har varit lösningen. Men framför allt bra, intressanta böcker – inga påhittade romaner – som motiverar mig att komma igenom en bok, så att jag får ta itu med nästa. I vissa fall har det verkligen handlat om att tugga mig igenom – inte minst om boken varit så späckat av namn, orter och andra fakta, så att jag varit tvungen att skriva anteckningar också. Det tar tid. En av böckerna (Catherine Beltons Putins krets) fick jag låna om flera gånger – och lämna tillbaka och låna igen, efter en paus med andra böcker medan jag stod i kö igen…

Dåligt: Att Delfi några dagar efter sin fjärde Cartrophen-spruta snubblade till (jag gav henne en boll direkt i munnen, hon studsade iväg med den, över ett dike, det räckte…) och blev halt igen. Mörka tankar hopade sig under några dagar, men jag tänker fan inte ge upp den hunden så lätt – jag satte henne på rimadyl och vila igen, och började sedan utöka promenadlängden igen. Hon var väldigt tydlig när hon tyckte sig kunna gå och när det var dags att vända hemåt, det tackar jag för. Som för några dagar sedan när vi gått en bit på grusvägen och jag ville prova att vika in på en skogsstig – där pausade Delfi bakom mig; jag tog några steg hemåt och hon trippade glatt med; hon ville inte gå skogsstigen. Inget snack.

Bra: Att vi igår kunde gå en fullängdspromenad. Idag visade Delfi så tydligt som bara hon kan att hon var med på att gå runt hela Kroksjön – och då hade vi gått ända hemifrån också. Heja sportflatte-tanten! Det är inte säkert att jag avvecklar rimadylen den här gången, med tanke på hur ofta jag fått sätta in den igen det senaste året. Får fundera lite. Men nu njuter jag av att Delfi är fri från hälta igen.