”Ni är ju galna!” tänker jag då och då när jag läser musikjournalisten Mark Beaumonts bok om MUSE, Out of this world: The story of MUSE – och så skrattar jag gott.

Efter att ha läst boken The gates of Europe om Ukrainas historia, som var relativt tungläst (i synnerhet den första halvan av boken som behandlade tiden fram till den industriella revolutionen), så kastade jag mig över belöningen som redan var lånad och klar.

Jag upptäckte MUSE sent – pinsamt sent, inser jag när jag läser boken. För de var ju inte bara stora, utan enorma långt innan jag noterade deras namn för första gången.

Det var 2006. Jag hade hört deras megahit Starlight och skulle i vanlig ordning (…) upplysa världen… men någon som jag hade mycket kontakt med på hundforumet (vad annars…) jag hängde på mycket då, uppmanade mig att kolla upp deras tidigare album. Sagt och gjort!

Vid nästa besök i skivaffären hade jag bestämt mig för att köpa en cd med dessa MUSE, och på franska Fnac kunde man ju lyssna igenom hela album innan man köpte dem, så jag hämtade tre (!) cd-skivor som MUSE hade gett ut. Jag köpte inte ett album, utan två, och då valde jag högst motvilligt bort det äldsta av dem. (Det köpte jag några år senare.)

Som jag älskat deras musik sedan dess! Under deras Europaturné 2007 fick jag se dem live i Luxemburg. Biljettsläppet hade jag såklart missat, eftersom jag inte hade upptäckt dem ännu då – men fick köpa biljett av en luxemburgare.

Om jag var i sjunde himlen när jag såg dem första gången var det nog ändå inget mot vad jag var ett par år senare, när jag fick se MUSE live igen, denna gång i Amnéville, Frankrike (även denna gång bara någon halvtimme hemifrån – hur mycket tur kan man ha!?) . Nu var de ännu större, liksom arenan, efter bl.a. ännu en megahit med Uprising. Jag lyckades efter många om och men köpa min biljett på någon nät-sajt, och leveransen var minst sagt strulig, så det var bara någon dag före konserten som biljetten levererades till mig med bud…! Men konserten var ju helt fantastisk, såklart, musikupplevelsen enorm.

Med den här boken har jag fått så många förklaringar till de olika texterna, inte minst de politiska. Jag brukade diskutera dem med min vän som var mycket mer politiskt intresserad – och insatt – än jag. Han var väl inte helsåld på MUSEs musik, men gillade texterna (för mig var det precis tvärtom)… så det krämades mycket MUSE i bilen.

Vad jag inte var så förtjust i var deras anti-amerikanska texter och snack om revolution. Jag blev också besviken nu härförleden (när jag botaniserade bland alla deras live-klipp som ligger ute) då jag såg att de uppträdde i Moskva 2015, året efter annekteringen av Krim. Onödigt, kan jag tycka.

Så var står de nu i Ukraina-frågan? Min lättnad var total när jag såg Matt Bellamys Instagram-inlägg från våren 2022, där han klädd i blå-gult uttalar sitt fulla stöd för det ukrainska folket. Fattas bara. Fattas bara.

Boken berättar också många härliga anekdoter från MUSEs omfattade turnéliv – en del av det som berättas kan man lätt söka upp och se med egna ögon på Youtube – det blir ofta några extra garv. Det spelar ingen roll att det ligger en del magiska svampar och alkohol bakom, det är sjukt kul ändå.

Och imponerande. Attans i min låda vilken talang dessa killar besitter. Nog för att jag var medveten om att de – tre gånger – utsetts till världens bästa liveband, Dominic anses av många (betydligt mer musikkunniga än jag) vara en av världens bästa trummisar – och att de i mina amatöröron låtit helt fantastiska från första början. Men Matt är dessutom faktiskt så duktig pianist att de 30-talet radiosymfoniker och 80-talet körsångare som bjudits in att medverka vid inspelningen av MUSEs tredje album blev imponerade. Symfonikerna hade kommit med inställningen att de egentligen var lite för fina, men visst kunde de spela med ett rockband som betalade för det… Men de tappade hakan när de fick höra Matt spela piano – han kan nämligen inte bara spela elgitarr som en gud, utan är även sjukt duktig på klassiskt piano.

Kort sagt: Det var en riktigt bra belöning att läsa den här boken.