Allt stämde: Delfi är fri från hälta (sedan flera veckor) och hänger med på allt, vackert väder och precis lagoma 20 grader – plus att det var några dagar kvar till den 15 maj, då hundförbud börjar gälla på större delen av stranden i Falkenberg. Alltså fick det bli en utflykt till Skrea strand – men att hänga på stranden en hel dag blir för tråkigt, och jag har länge – länge! – velat besöka Åkulla bokskogar, så vi klämde in det också.

Inte trodde väl jag att jag någonsin skulle sakna bokskogar – i Luxemburg var det typ allt vi hade, och visst kunde jag se skönheten i dem, men det var också lite enformigt och tråkigt. Jag längtade ju efter den svenska blandskogen med blåbärsris och svamp, knöggliga stigar och gott om gamla stubbar och sly som inte för den skull är stickigt (björnbärsris fanns det gott om). Men visst, bokskogarna har ändå sin charm, och jag har flera gånger åkt förbi skylten in till Åkulla bokskogar och tänkt att jag måste dit någon dag. Nu var det dags!

Jag tog inte motorvägen, utan de små vägarna hela vägen dit – det blev lite längre, men så mycket vackrare och behagligare väg. Särskilt som turistsäsongen inte börjat, för vissa vägar som gps:en förde in mig på var förvisso välskötta, men verkligen smala – och alltför mycket möten skulle jag inte vilja ha där. På något ställe fick jag möte med en stor lastbil, men just där fanns en garageuppfart att backa in på för att släppa förbi åbäket. Och precis när jag svängt in på parkeringen vid Hiaklitten kom en traktor med släp dundrandes – den hade jag inte heller velat möta på den vägen.

Men vackert var det, som sagt, och tajmingen kändes helt perfekt, för hur vackert är det inte just nu, när lövträdens blad precis slagit ut…

Jag hade valt Hiaklitten och Skogsbostigen, som beskrivs som Åkullas mest utmanande led.

Perfekt. Nu visste ju inte jag att den skulle vara ”utmanande” i den mån att nästa steg hade kallats ”bergsklättring”… mer eller mindre. Direkt från parkeringen gick det brant uppför, men redan där gick vi i den vackra bokskogen – och man belönades också snabbt med den här utsikten:

Promenaden var bara 5,4 km, men det kändes ganska lagom, med tanke på att vi fick gå brant uppför och nerför fem olika kullar. Perfekt nog kunde hundarna dricka och bada i bäckar när vi kom ner i dalen.

Nöjda med promenaden lät jag gps:en lotsa oss genom den så vackra halländska landsbygden ner mot Falkenberg. Dags för playan!

Det var flera år sedan, känns det som, som vi var på Skrea och kunde gå längs hela stranden. Jag tycker det är så lyxigt att kunna gå längs – eller rent av i – vattnet med hundarna och se den vidsträckta stranden framför sig. Men då ska det också vara skön temperatur, men inte heller för varmt (för hundarna), och inte för blåsigt (sand i ögonen), heller…

Vi tog vår strandpromenad först, och därefter installerade vi oss på en sanddyn där vi hade utsikt över stranden och hade vårt lugna strandhäng under eftermiddagen. Badade gjorde vi också – och förvånansvärt nog var vattentemperaturen såpass att även jag badade…!

Det hann bli kväll innan vi åkte hemåt igen. We’ll be back!