Eller Willis-Ekboms sjukdom, som det också heter – även om jag tycker det första namnet passar bättre, åtminstone i mitt fall. För jag är inte sjuk – bara sjukt rastlös! Och bara i benen!

Sedan Femma opererades har jag bara vågat lämna henne ett fåtal gånger för att gå och träna, och det var under de första dagarna, då hon ändå var lite extra trött och lugn. Det är inte heller då risken är som störst att ärren börjar klia…

Egentligen är det inte många träningstillfällen på gym och i simhall jag hoppat över – än -, men i kombination med total frånvaro av promenader, så har min kropp börjat reagera. Ni vet redan hur.

”Willis-Ekboms sjukdom innebär att det domnar, pirrar eller kryper i benen när du är stilla en längre tid. Det kan kännas på natten när du ligger i sängen och ska sova. Sjukdomen kallas även restless legs syndrome eller RLS.” (1177.se)

Jag har märkt på Femma att hon visar tecken på understimulans, särskilt när det är dags för oss att sova, och det var jag hyfsat beredd på. Men jag blev faktiskt förvånad när jag själv låg i sängen och det började pirra och spritta i benen. Så sjukt!

Och ändå inte, för tänk vad coolt att min kropp reagerar så tydligt och talar om vad den behöver.

Annars har jag faktiskt inga som helst problem att avstå träningen – jag kan gärna avstå hoppandet och slitandet i vikter några gånger och ägna tiden åt annat. Oh nej, jag har inga som helst svårigheter att sysselsätta mig utan att (knappt) röra en fena. Ostädade vrår blir städade och lite småtråkiga – men intressanta – böcker plöjs ovanligt snabbt.

Men de tydliga signalerna påminner mig om att jag har en kropp som fungerar och som vill få sitt.