Idag tog jag mig till ännu en plats jag hört mycket talas om, men ännu aldrig hade besökt: fågeldammarna i Surte. Där fanns en farbror som sköter matningen av de flera hundra fåglar – främst gräsand, men även svan, mandarinand, knölgås och kanske något mer som jag inte såg idag. Jag frågade snällt om jag fick ge dem vörtbrödet jag hade med mig (några skivor jag hittat i frysen) och det gick så bra, så.
Vet verkligen inte när jag matade änder senast… (Vi brukar mest pyssla med apportering av döingar nuförtiden…) Men när jag väl började: åh, så kul det var! Jag blev fem år och såg noga till att just den jag utsåg skulle få – inte vet jag om jag utsåg en och samma flera gånger om, men meningen var i alla fall att åstadkomma någon slags rättvisa i fördelningen…
En man med utländsk brytning stod lite vid sidan av – tydligen kommer han dit ibland för att ta kort på fåglarna, men ljuset var verkligen uselt idag – och påminde mig då och då: ”… Och svanen!” Jaja, svanen skulle också få, men gräsänderna var ju så många! Men tydligen var han också mån om en rättvis fördelning, även om han nu kanske hade en viss preferens för svanen…
Efter ett tag tar mannen till orda igen, och menade att det faktiskt var orättvist att fåglarna i den andra dammen (precis bakom mig) inte fick någon mat av mig. Han såg mycket allvarlig ut – inte arg, men allvarlig och lite upprörd. Det var ju lite oväntat att få bassning så här på blanka förmiddagen – men visst, min tanke var från början att ge hälften av brödet i den ena dammen och resten i den andra, men så blev det nu inte.
Jag drog till med att fåglarna i den andra dammen fick väl flyga över om de ville ha – men det kunde de visst inte, av någon anledning… Ja, men då får jag väl komma tillbaka en annan dag och ge fåglarna i den andra dammen, försökte jag. Jösses, måtte han köpa det. Och det gjorde han. Såpass att han spontant pekade ut den vackraste fågeln, mandarinandhannen, åt mig – han låg och slumrade vid ett träd ute i vattnet. En fin fredssignal, eller hur?
Sedan åkte jag vidare uppåt till Surtesjön och betade av ett par sökrutor i Pricken-letandet. Idag låg fokus på att kolla så att hunden eller hans koppel inte satt fast någonstans. Det var mycket branter och klippor och skrevor i dessa områden – mina hundar gillar ju att springa i sådan terräng, och nog fanns där mycket hålor för en hund att söka skydd i – och skrevor för densamma att ramla ner i…
Men ingen Pricken. Däremot råkade hundarna hitta ett ställe där det lagts ut mat till Pricken. Det var gott, tyckte de… Vad då, ”skam i kroppen”?
my flatcoats 