Tack vare Vovven Vanna(s matte) kom vi oss iväg till Floda/Nääs och den här gången gick vi runt Sävelången – en rätt lagom runda för oss.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Är det inte lite Art deco över skylten på Floda stationshus?

Detta bildspel kräver JavaScript.

Badplatsen där jag lärde mig simma. Eller snarare inte lärde mig simma… Det var en askall sommar då jag gick i simskolan, och på avslutningen delades vi in i två lag som skulle simma stafett mellan två bryggor – hållandes ett paraply. Där fanns ett damparaply och ett herrparaply – det senare bra mycket större och tyngre än det förra. Som jag minns det var det löjligt stor skillnad mellan dem. Gissa vilket mitt lag fick…?

När jag hoppade i vattnet med detta gigantiska paraply sjönk jag som en sten – mer eller mindre. Jag tror att någon kom och lyfte bort paraplyet och näste man i stafetten fick ta över. Hur det gick i tävlingen sket jag fullständigt i, jag minns bara skratten och skammen.

Jag var dryga trettio år innan jag lärde mig simma mer än 100 meter i sträck. Utan paraply, dock.

Dagen efter denna fina runda gjorde vi en repris, men denna gång parkerade jag i Floda och gick motsols.

Halvvägs var vi alltså vid Nääs och jag passade på att titta mig omkring bland de fina byggnaderna som finns där.

Vackra Vänhem

Detta bildspel kräver JavaScript.

Just som vi var på väg ner mot Lekhuset körde en bil förbi oss, fram till byggnaden, en man gick in och jag började springa dit. Han kom tyvärr strax ut igen och körde tillbaka samma väg. Så jag vinkade, han stannade och jag frågade om det fanns chans att få titta inne i Lekhuset. Inte hade jag räknat med svaret jag fick: han erbjöd sig att visa mig och körde tillbaka igen, medan hundarna och jag skyndade efter.

Så roligt att se hur fint det var därinne! Dekorationerna förklaras av att lokalen hyrs ut till bröllopsfester m.m. Den lite unkna lukten kände jag igen. På 70-talet var min pappa engagerad i Lions, och årets höjdpunkt var loppmarknaden på Nääs. Herregud, som pappa och de andra ”gubbarna” slet med att bära de möbler som fyllde Lekhuset tillsammans med böcker, prylar, kläder…

Det var verkligen full kommers under en sensommarhelg varje år. Vi barn fick hjälpa till som vi kunde – sälja lotter eller korv/glass i stånden utomhus eller inne på loppisen.

De här borden användes redan då:

Fönster och tak har renoverats, berättade mannen, som är chef i den stiftelse som förvaltar Nääs-ägorna med 30-talet byggnader. Stiftelsen ser till att byggnaderna underhålls och hyrs ut för fester, seminarier m.m. – och inkomsterna plöjs ner i fortsatta renoveringar. 4-5 personer arbetar på heltid med detta, och drygt 30 personer arbetar inom verksamheten om man räknar in personal i butiker etc. Stolt berättade han också att de lokaler som hyrs ut är så gott som fullbokade under 2017.

Promenaden fortsatte tillbaks mot Floda.

 

Alebacken finns 2,5 mil från Göteborg och 15 minuter hemifrån mig.

Anläggningen drivs helt ideellt.

Snökanonerna tillverkar snö som är mycket mer tålig än vanlig snö – smälter inte i solen och när det regnar rinner vattnet genom den här snön, fryser och bildar en ismatta som kyler snön underifrån…

Så uselt som vintervädret varit i år – men för skidanläggningen har det varit utmärkt, och man räknar med att kunna hålla öppet en bra bit in i mars, oavsett hur vädret blir fortsatt! Just den här dagen var det i alla fall perfekt på alla sätt och vis!

Hundarna trivdes i snön…

 

Det är för mig en ovan och obehaglig känsla att vara beroende av läkemedel. Gillar inte ens att äta kosttillskott. Sover gott om natten utan några piller. Efter knäoperationen 2014 kom sköterskorna med smärtstillande trots att jag inte ätit de tidigare leveranserna. Det var käckt att känna hur smärtan avtog, och snabbt gick det.

Men… Efter visdomstandsdragningen – och lite borrning i käkbenet för att få loss det sista av tanden – pilade jag illa kvickt iväg till apoteket och hämtade ut både receptbelagda och icke-receptbelagda smärtstillande. En av den ena och två av den andra skopades in ungefär var sjätte timma, om det så var mitt i natten. Kunde jag vänta åtta timmar så var det en vinst, men så fort smärtan smög sig på kastade jag mig över mina smärtisar. Så ljuvligt att de finns ändå!

Någon gång blev jag dum i huvudet: förberedde de nya tabletterna, men bestämde mig för att jag nog kunde vänta lite till med att ta dem. Sedan började Melodifestivalen, och det började så sakteliga göra riktigt ont i käken – hur det nu var möjligt, för jag hade ju precis tagit tabletterna? Eller? Efter någon riktigt smärtsam – dryg – timme gick jag ut i köket och såg tre vita tabletter ligga framme. Mina vänner! Där låg de och gjorde ingen nytta alls.

Ett par dygn till – utöver de förutspådda två veckorna – fortsatte beroendet, men helt plötlsigt fixade jag 13 timmar utan påfyllning, och sedan ett par dygn nu kan jag vara helt utan. Glad för det. Tacksam för det.