Författare: Myfflan
Cool pippi
Ni har säkert redan gissat att jag gillar tranorna utanför mitt hus ☺ Här är en som lät sig fotograferas från min bil när jag kom hem från träningen i söndags…
Påskägg
I mitt påskägg låg en hel del jaktträning – för både Piaf och Delfi.
På långfredagen träffade jag ett gott gäng på Lerums BK – och nu skulle Delfi få vara med på gruppträning! Vi lade ut ett sök och fyra olika linjer, sedan turades vi om att skicka. Delfi var tyvärr inte helt tyst, men det hade kunnat vara värre 😉 När hon var tyst jobbade hon i alla fall bra på linjerna, lite mindre bra på söket – det är fortfarande en himla massa spring och lite för lite nosarbete… Jaja.
Efter träningen tog vi en fika i klubbstugan – och en massa hundsnack. Intressant sådant.
Påskdagen åkte jag till Tokatorp – nu fick Delfi vila och Piaf arbeta. Både Ture och Piaf fick jobba på den långa linje vi använt tidigare. För varje gång har jag utökat sträckan lite och de senaste två gångerna har Piaf också fått en markering mellan de båda skicken. Sedan fick båda hundarna ta två andra, lite kortare linjer, men i en 10/14-vinkel. Både linjen med markering och linjerna med vinkeln är Evas hemläxa från Keithkursen, som jag ju har hoppat av… Men med lite anpassningar och variationer kan Piaf gärna få göra samma övningar som Ture – vi bara kortar ner sträckorna och lägger till någon störning 🙂 Här fick både T och P en markering innan de fick ta in linjerna, och till sist tog de in markeringen. Det gick kanonbra för båda idag! Och träningen avslutades med lunch hemma hos Eva, och jättegod räkpaj 😋
Idag, påskdagen, träffade jag träningsgruppen från i fredags, men denna gång i Vallda. De visade en Eva B-övning för följsamhet som jag verkligen gillade! De andra hade gjort den tidigare och man såg hur bra det funkade för deras hundar. Delfi tyckte övningen var jättekonstig, men den skulle bestämt göra henne nytta…! Vi turades om att ta ut våra hundar, men så småningom tog vi ut alla på en gång och körde samma linjetagsövning som jag körde tillsammans med den andra Hallandsgruppen för ett par veckor sedan. Den föll i god jord här också, väldigt kul! Tack, Fin Hollerup Mikkelsen, som visade den här övningen på Backamo-lägret för ett knappt år sedan. Fin, som hela tiden kallade Delfi för den brune punktum. Då kan du skicka den brune punktum… 😆
Efter dessa träningar kände jag mig väldigt nöjd, det var ju ändå detta jag kom hem för: Inspirerande träning!
Hej klyscha: Tur i oturen!
Ibland har man otur – och vad är då bättre än att den följs av en förbaskad massa tur! Så var det för mig idag:
Jag skulle hem till pappa och fira in påsken med smörgåstårta, men tänkte ta en sväng förbi Bruksklubben och träna lite avslappnat ”lite av varje” som vi gjort några få gånger i vinter – och det verkar ju ha haft en jättefin effekt på Piaf i alla fall: klubben är kul!
Närmaste vägen hemifrån mig till klubben går rakt genom bonnevischan på en smal och krokig väg, som bara för något år sedan asfalterades – dessförinnan var det en grusväg. Cirka tio minuter in på den vägen – och med ungefär lika långt kvar – hörs det plötsligt ett högt KLONK under min bil. Bilen fortsatte dessbättre att rulla som ingenting – tills nästa KLONK kom… Och nästa. Då stannade jag bilen och satte ut en varningstriangel.
Såg ingenting som hängde ner under bilen, men jag skulle hur som helst inte våga köra med den mer som den var nu… Så det kändes jätteskönt att veta att jag är medlem i Falck och kunna ringa dem. Det fick ju bli bärgning, helt klart…! Och sedan var det ju bara att säga byebye till alla helgens aktiviteter för jag skulle förmodligen sitta strandad med mina hundar eftersom ingen verkstad i världen – och verkligen inte Mekonomen i Nödinge, som var den enda verkstad jag kunde komma på att min bil skulle bärgas till – skulle röra min bil på hela påskhelgen. Jippppppi….
Just som jag hade blivit uppringd av en bärgare och försökte bena lite i vad det var som kunde ha hänt min bil, så kommer en liten bil och kör sakta fram bakom min bil och rutan är nervevad, så jag skyndar fram och frågar om han kan något om bilar (Notera den frågan!) och om han hade lust att kolla på vad som kunde ha hänt min bil.
Jajjemen, han ut ur sin bil, hittar inget men erbjuder sig att köra några meter med bilen för att lyssna på KLONKet. Jag sa till bärgningskillen att jag ringer senare, hoppade in i passagerarsätet och så körde vi. Det dröjde inte länge förrän det första (egentligen fjärde) KLONKet kom – han körde direkt in till kanten, kollade vid vänstra främre hjulhuset… Och där hittade han felet: fjädern till vänsterhjulet hade gått av! Det är liksom stål och ingen späd liten fjäder (ni kan ju kolla på era bilar), och den var AV.
Nu var det så himla tur att den hade gått av på ett ställe där den inte gjorde någon större skada, mer att den slog mot innersidan av hjulhuset när jag svängde lite. Leif sa att jag kunde köra bilen, men där och då lät det för bra för att vara sant, så jag frågade vad han själv hade gjort i min sits. Då kom det: Jag hade kört ner den till min verkstad…
Vaaa? Sådär bara klämmer han ur sig att det är en mekaniker som stannat vid vägen och hjälper mig!? Hur mycket tur får man ha!? En hel massa, tydligen.
Leif, som han heter, skulle till Nödinge på ett ärende, och jag skulle köra direkt till hans verkstad i Alafors, och jag fick också i uppdrag att kolla om Mekonomen hade en fjäder till min bil hemma. Det hade de! Så jag ringde Leif – som ju var i Nödinge – och bad honom hämta ut fjädern som jag lagt undan. Turligt nog hade han med sig kort eller pengar för att kunna pröjsa 975:-, som fjädern kostade… Återigen denna tur.
Sedan ringde jag bärgaren och avbokade hans tjänst – jag ba ”kan du fatta att det var en mekaniker som stannade medan vi pratade!” Och han verkade faktiskt riktigt glad och jag tyckte precis att han avslutade samtalet med ”kram”. Eller? Det gör man väl inte? Ny charmoffensiv? *ovan vid charmoffensiver* Eller så fick han en blackout efter att ha pratat med någon vän precis innan och så går han hem och berättar att han råkat säga ”kram” till en kund på telefon och känner sig sååå dum. Jag kom mig ju inte för att säga något gulligt tillbaka (om det nu ens var ”kram” han sa) men telepativägen kan jag i alla fall försöka säga att det kändes bra att han sa ”kram” 🙂
Nåväl. Det KLONKade till några gånger på vägen ner till Alafors, men Leif hade ju helt rätt i att det gick bra att köra annars. Och precis när jag kör in till hans verkstad, så kommer han också – med hämtad fjäder från Nödinge. Hirrejisses, vilket flyt. Ett tag trodde jag nästan att jag skulle hinna äta smörgåstårta med brorsan och pappa i alla fall, men så blev det inte.
Leif fick kämpa ordentligt med vissa delar av arbetet och jag fick följa honom och titta när jag kände för det – säg den verkstad där man får det?? Hundarna fick kort rastning, men satt i övrigt mest och hade tråkigt – perfekt med lite extra passivträning 😉
Efter ca 2,5 timmar var det hela klart och jag var så oerhört tacksam över att kunna köra därifrån i min egna bil – min shitty car – som jag är så himmelens beroende av.
Sådan var min inledning på påsken – hur var din? 🙂
Seniorkoll
Eftersom det är hög tid för Bravecto (receptbelagt fästingmedel i tablettform) passade jag på att boka tid för en seniorkoll för Piaf. Tydligen rekommenderas att man gör det från sju års ålder, men det här blev hennes första.
Ringde till Husdjurshälsan i tisdags morse… och fick tid kl 12 samma dag! Desutom finns de ju även i Gråbo, dit vi bara har 20 minuters resväg.
Vi togs emot av veterinär Johanna Andersson, och ibland så känns det ju bara så rätt när man kommer till en veterinär, det känns att det är en person som tycker om djur på riktigt. Det är något med hur de tittar på och ”tar in” djuret de träffar. Så kändes det med Johanna. Hon undersökte Piaf, konstaterade att Piaf kändes något lite stel i bakbenen och rekommenderade ett kosttillskott för detta. Hon tittade/kände/klämde på de olika små knölar som jag hittat på Piaf och uppmanade mig att hålla koll så att de inte växer (snabbt). Hon tittade också på hur Piaf rörde sig när vi tog en sväng utanför mottagningen. Avslutningsvis togs det blodprov – och så var det klart. Bara att invänta blodprovsresultaten.
När vi ändå var i Gråbo åkte vi vidare till Floda, åkte in i skogarna vid sjön Öspen – och hittade en trevlig stig längs en annan liten sjö.
Envis senior:
Och på kvällen åkte vi till vår BK och tränade lite lydnad. Jag märkte det ju redan förra gången: Piaf älskar lydnadsträningen och är superfokuserad! En ren och pur fröjd att träna med henne. Andra ekipage, oavsett vad de sysslar med och hur de låter, bekommer henne inte – hon bara väntar på vad vi ska göra härnäst…
Så är det då inte med Delfi. Hon blir rejält disträ när vi kommer till klubben, men det är nog nyttigt för henne att komma dit då och då och lära sig att hantera miljön. Lite skotträning fick vi också.
Piafs helg
Igår tränade vi med Eva. Delfi och Viper fick mycket – mycket – fotgående och stadga, medan Piaf och Ture fick träna på en lång och svår linje med lite störning.
Idag åkte jag till Vallda och tränade med träningsgruppen där. Vi körde lite ”pinnträning” där vi skickade hundarna på enkla linjer och även vände oss från de mål som hundarna förväntade sig att bli skickade till. Efter fikapaus gick vi ut i skogen, hittade lite roliga gärdesgårdar och ställde upp oss i en triangel och kastade markeringar åt varandra. Det blev hur bra som helst, och framför allt blev jag så galet nöjd med att Piaf inte pep alls, trots alla markeringar. Hon är på g, den lilla tanten!
Sedan åkte jag och köpte kebab på Jungfruplatsen och åkte hem till pappa, som avtalat.
Hundarna älskar att komma hem till mattefar, och inte minst gillar de att hoppa upp i sängen på ”mitt” rum och sova där. Vi bodde ju där i tre månader förra året, vår första boning i Sverige efter att vi lämnat Lux. Och vi hade det verkligen bra där! Själv är jag så glad och tacksam att vi fick bo hos pappa den tiden – en trygg punkt direkt var ju helt ovärderligt, särskilt för mina flickor. Och som sagt, så märks det att de fortfarande ser det där huset och rummet som ”sitt”.
Jag hade fått köpa lite fruset vilt i Vallda, så när vi kom hem strax innan det blev mörkt ute, så fick Piaf – och även Delfi – känna lite på pippisarna. Delfi gick tyvärr upp i varv och fick gå in… Men Piaf är ju bara så underbart välbalanserad nu, så hon fick faltiskt ta in ett sök ute på min ödetomt, och det gick så grymt bra. Heja Piaftanten!
Större hackspett
lägger jag också till i min lista över besökare.
Småfåglar
I vinter har jag matat traktens småfåglar medelst talgbollar och solrosfrön, och utöver de vanligaste gästerna – talgoxarna och blåmesarna – så har det ett fåtal gånger kommit lite mer sällsynta gäster, som bergfink, gulsparv (som dock var mycket uppmärksamma och flög iväg så fort jag kom nära fönstret), nötväcka, stjärtmes och nu senast bofink och svartmes.
bergfink
nötväcka
stjärtmes
bofink
svartmes
Ja, se inte bilderna som några konstverk (fet chans) utan som min egen kom ihåg-lista över mina nya bekantskaper.
Fläder
Världens bästa grannfru, som tidigare försett mig med sin hemmagjorda flädersaft, kom i förra veckan över med en påse fläderblommor och ett recept. Det var väl en fin vink 😆
Nu har jag min egen hemmagjorda flädersaft
Vårtecken
Igår hade jag ett ärende till Lerum, och när jag ändå var i de krokarna åkte jag upp till Härskogen och gick en runda med hundarna.
Där låg det lite mer snö och is än här hemma…
…men vi fick i alla fall ett vårtecken.
På kvällen åkte jag in till stan för att gå på ett föredrag – åkte i god tid för att få lite tid att gå och njuta av stadspulsen.
Jag älskar tystnaden, den friska luften och närheten till naturen ute på landet. Men åh, vad jag också behöver en dos av stadspuls då och då. Jag gick där och log fånigt.
Första Långgatan från Järntorget
Vackra fastigheter vid Linnégatan/Andra Långgatan
Mia Törnblom skulle ha hållit sitt föredrag i Folkets hus, men de fick flytta över det hela till biografen Draken. Jag var själv en av dem som anmälde mig i sista stund. Stod med en gammal GP i handen i förra veckan – och fick syn på en liten annons på förstasidan.
Jag har läst flera av hennes böcker, senast hennes självbiografi, Så dumt! och har en som står och väntar i bokhyllan.
Rubriken på föredraget var Hur svårt kan det vara? och det tog upp självkänsla vs. självförtroende och hur det hänger ihop med stress och utbrändhet, kommunikation människor emellan samt viktiga beslut i vardagen.
När Mia var klar hade jag min uppfattning klar om föredraget, och medan vi reste oss upp i bänkraderna hörde jag flera andra som med upprymda röster sa att detta var det bästa föredrag de varit på. Jag instämmer.
my flatcoats 