Vi trivdes ju så bra på Skrea strand igår… Så vi åkte dit idag igen.

Idag åkte vi på dagsutflykt till Falkenberg. Jag behövde köpa några saker på Engelssons och dessutom lockade Skrea strand.

Vi åkte ganska tidigt och lite före 12 var vi på plats på stranden. På den bortre delen där hundar är tillåtna satt en teevlig kvinna och verkade mest tycka det var trevligt att det kom hundar till hundstranden… Hon solbadade hellre bland hundar än bland barn, sa hon. Trevlig kvinna, som sagt 😉

Jag blev kvar i flera timmar – ville aldrig åka hem! I sydväst såg man maffiga regnmoln, men där vi var var det bara underbart, utan att vara för varmt. Hundarna nöjde sig med att gå och svalka sig i havet då och då.

Jag längtar redan tillbaka. Kanske i morgon…?

På Valborgsmässoafton var det dags för Piaf och mig att gå ett officiellt B-prov i nybörjarklass, och det gick av stapeln i närheten av Simlångsdalen i Halland.

Redan från första början, då domaren gick igenom provupplägget med oss, så älskade jag upplägget – de hade verkligen gjort gjort ett lite extra roligt NKL-prov (som annars kan vara lite enahanda och tråkiga: två landmarkeringar, två vattenmarkeringar, sök, ev ett riktat närsök).

Provplatsen låg vid en liten sjö med en intressant liten ö mitt i. Längs stranden gick en liten skogsväg.

Upplägget såg ut så här: Efter hälsning på domaren gick man ett kort fotgående efter skytten, ställde upp på vägen och fick en vattenmarkering som kastades från en båt och hamnade bakom ön.

Margareta och Cleo är redo för första vattenmarkeringen

När hunden levererat vattenmarkeringen gick man ett kort fotgående upp till skogskanten och så tog man en landmarkering i skogen. Kort fotgående en bit bort längs sjökanten och så kom ännu en vattenmarkering, nu gick skick-linjen på andra sidan om ön.

Kort fotgående upp till skogen igen och så ännu en markering i skogen. Därefter var det dags för söket, som låg på båda sidor om skogsvägen, dvs delvis i den glesa skogen på vänstersidan, men även på sjösidan och ett vilt låg faktiskt ute på en liten gungfly-ö ute i vattnet. Fiffigt! 🙂

Piaf och jag startade som nr 4 – hon spikade sina markeringar, hade i vanlig ordning lite för snabba avlämningar, men domaren hade tidigare sagt att hon hade överseeende med att någon anka kunde hamna på marken efter en apportering i det vårkalla vattnet. Piaf var också stadig och fotgåendet kändes riktigt bra. Kort sagt: allt kändes riktigt fint! Ända till söket… Söket. Suck. Det kändes ungefär lika ofokuserat och omotiverat som när vi startade för 6-7 år sedan… Och när hon kom in med den sista anden (den som låg på gungfly-ön) var den knäckt. Japp, det var det, det.

Det blev såklart en nolla för oss idag – med all rätt. Men visst finns det mycket att glädjas åt! Känslan var god! Vi gjorde passiviteten trots nollan, och det gick också fint. Så i slutändan är det B-provsdelarna vi faller på: vilthantering och sök. Slutsatsen blir: Det var värt ett försök till, men nu ger vi oss vad gäller B-prov och håller oss till C-prov (med mera!).

Älskade Piaf-tanten – man kan inte vara bra på allt 😉

Det var i alla fall fyra (av 16 startande) som tog en etta denna dag, inte minst en ny trevlig bekantskap, Margareta, som tog en 1:a med HP med sin flatte Cleo – så roligt!

Knäppte några bilder i morse. Delfi kunde inte tänka riktigt när jag stod där med mobilen… medan Piaf inte lät sig störas ☺

Spenderade denna lördag i Landvetter, som observatör på en dirigeringskurs med Eva Thorén-Söderström. Massor med grymma tips och inspiration!

Och inte tog jag en enda bild – jag hade fullt upp med att skriva så pennan glödde… Och med att bli stucken av en jordgeting… mellan bröna! 😂

Efter att bilen servats av Leif – han som räddade mig från en totalt isolerad påsk – i denna gamla fabriksbyggnad i Alafors

åkte vi hemåt, men stannade i Starrkärr.

Utöver vitsippor och vacker skog fanns

där en milsten

och en baotasten!

Jag hade med mig en bok – hundarna fick ligga och ha tråkigt en stund… nyttigt.

Senare på eftermiddagen hade vi ett spännande ljus över ängarna därhemma…

I flera år har Piaf praktiskt taget inte fått röra vilt, detta då hon som ung flatte hade fått hård mun och till och med knäckte vilt. När jag började köra Delfi på vilt kunde Piaf någon gång få hålla ett vilt innan det kasserades, men eftersom jag hade så väldigt liten (läs: obefintlig) tillgång till vilt när vi bodde i Luxemburg, så ville jag inte offra vilt på henne… Jag såg det helt enkelt som kört. Hon fick såklart göra så mycket annat ändå – med dummies – men inget med vilt.

Efter vår flytt till Sverige förra året blev ju vilttillgången en helt annan – plus att jag från två olika tränare fick höra dels att hård mun högst troligt består på stress/konflikt i samband med vilthanteringen, dels att det inte behöver vara kört. Det fick mig att tänka om vad gäller Piaf och viltet. Hon fick börja att apportera vilt igen – väldigt sällan och fortfarande med stor försiktighet, men ändå: mer än tidigare.

Så jättemycket viltträning har det inte blivit, men jag har sakta men säkert märkt att hon blivit mer avslappnad i vilthanteringen – antagligen i takt med att jag också vant mig vid att vi faktiskt kan få tag på mer vilt…

Vid en av gruppträningarna tidigare i vår lät jag för första gången Piaf ta in ett helt sök  med olika sorters fåglar, plus kanin. Och jag blev nöjd med vad jag såg! Sedan dess har hon fått apportera lite vilt då och då här hemma, inklusive apporterat and och trut ur vatten – med avlämning i hand.

Igår fick Piaf göra ett inofficiellt jaktprov, som anordnades av SSRK Västra/gbg-sektionen, i Strömma. Härliga marker och ett väldigt trevligt upplägg: Först ett litet fotgående efter skytt – mot vatten. Jag hade haft en skön, lugn känsla hela dagen – inte alls den där nervositeten som man – läs: jag – kan ha ”när det gäller” på olika prov/tävlingar. Och jag satsade på att bygga på den känslan och låta Piaf känna att matte var lugn och nöjd. När jag hade tagit av kopplet och började gå bakom skytten berömde jag henne. Bra – nu går vi, du och jag.

Vi gick alltså bakom skytten Jan-Inge, och när han vände sig om för att visa mig var vi skulle stå utstrålade han sådan värme och uppmuntran att det bara plussade på min redan så sköna känsla inför det hela. No worry. Nu kör vi.

Först kom skott och en markering med kråka på land, och efter ännu ett litet fotgående mot vattnet kom ännu en markering som kastades i riktning mot vattnet och bakom en liten vall. Piaf spikade båda sina landmarkeringar och levererade fint till mig.

Nu stod vi alltså en bra bit från vattnet, och nästa markering kastades i precis samma linje som den föregående landmarkeringen, fast några få meter ut i vattnet. Det var schysst, med tanke på det kalla vattnet, att hundarna slapp simma så långt ut – men det blev svettigt för oss förare att få hunden att springa hela vägen från vattnet och lämna av fågeln innan de skakade av sig det kalla vattnet. Men Piaf… bortsett från att hon bättrade på greppet om anden vid strandkanten så släppte hon inte och stannade inte och skakade sig inte förrän jag hade fått fågeln i hand. Eller: om jag ska vara petig så var det väl lite panikartade avlämningar… Men inget vilt hamnade på backen, inte på hela provet.

Ännu en vattenmarkering blev det, därefter fotgående efter skytten upp till söket, som låg i en ganska smal remsa längs med vattnet och vi skickade alltså hundarna rakt ut mot vattnet… Jag gillade verkligen detta upplägg, med så mycket arbete intill vattnet 🙂

Jag svettades lite när Piaf kom med en duva och rullade den runt, runt i munnen… Men domaren sade senare att den duvan förmodligen var lite konstig, likstel eller hur han sa…

Hela tiden var känslan fin – jag fortsatte att berömma Piaf då och då under hela provet, men det var först när vi vände från söket och Jan-Inge sa ”tack för uppvisningen” som jag insåg att det inte bara var känslan som var bra – det hade verkligen gått bra 🙂

När domaren – goa glada Håkan Rosvall – skulle lämna kritiken inledde han med att säga att Piaf inte hade satt en tass fel under hela provet. Jippie – äntligen fick Piaf glänsa 🙂

Vi hade tagit oss över den där vilt-tröskeln och fick ett förstapris och ”domarens val” med oss hem.

Hihi, jag minns precis varför jag gjorde denna min: Jag hade inte hunnit hämta ut min hund till fotograferingen, och här stod jag nu och man kunde nästan tro att det var jag  som var ”domarens val”… 😜

Och ja, nu ska jag allt våga anmäla Piaf till ett officiellt B-prov också. Det kritiska är nu passiviteten… Men det får jag ta! Heja Piaf och heja vårt samarbete idag!

Efter provet stannade vi till i Härskogen och gick en 5-kilometersslinga där – den gick delvis längs en jättefin sjö –  Stora Härsjön – med bland annat så här fina sandstränder! Gissa om hundarna passade på att bada 🙂

Vart jag än mig har vänt de senaste två veckorna, så har jag fått lära mig om belöningar och (Bodfäldts) belöningssystem. Variera belöningarna! Ge inte belöningarna på samma sätt jämt! Sätt belöningarna i system! Tänk på när du ger dina olika belöningssignaler! Tänk på när och hur du ger själva belöningen! Shit pommes frites, alltså…

Det lättaste hade väl varit att dissa det hela, rycka på axlarna och tycka att ”det går så bra som vi gör nu” eller ”varför krångla till det så väldigt?”… Men nä! Jag tror verkligen på det där med att överraska hunden och att inte vara så förbannat tråkigt att man – som jag alltså gjort hittills, mer eller mindre – stoppar en godis i käften på hunden och tycker att det är en skithäftig belöning som hunden ska vara villig att anstränga sig för. Gärna torra foderkulor också, då – eller hur 😉

Så har flattetanten fått tänka till och jag kan tala om att det har snurrat ordentligt i hjärnkontoret de senaste dagarna, när jag funderat ut vilka belöningar och belöningssignaler jag vill ha, hur tajmingen fungerar (inte alltid så bra!), hur hundarna reagerar på de olika signalerna, belöningarnas kvalitet etc.

På kursen förra helgen såg jag ju vilka roliga leksaker förarna använde för att lekbelöna sina hundar – så tre olika leksaker har inhandlats på Hööks (ca 40:-/st.) och jag kan garantera att den första av dem har blivit uppskattad av hundarna: en slags fuskkaninboll med ett kraftigt snöre.

Redan efter några få gånger som jag belönat Delfi med ”godis” som belöningssignal, vilket betyder att hon får godis ur handen, så kunde jag få henne att acceptera en godisbelöning istället för att få kuta iväg efter tennisbollen som jag hade kastat iväg innan hon utförde det beteende som jag ville belöna. Att hon ens kan tänka ”godis” när det ligger en boll därute, det förvånade mig verkligen och det övertygade mig om att detta är rätt väg att gå för henne. Hon reagerar även på ”varsågod” när det ligger godis i en matskål, men skiljer på den signalen och ”godis” – leksignalen sitter inte lika bra ännu, men det kommer nog, så som hon verkar uppskatta leken som belöning.

Piaf är ju överhuvudtaget mer balanserad, men hon reagerar också väldigt positivt på de mer varierade belöningarna och inte minst ”kaninsnöret” 🙂

Det här gav mig en välbehövlig boost – ännu en som ger mig ännu mer lust att träna allt möjligt med hundarna, inte bara jaktbiten. Säg det inte till någon, men jag har till och med börjat shejpa in en vinkning/high five med Piaf… Ella fick ju lära sig alla möjliga sådana tricks, och det vore kul att se om jag kan få till en så klockren tass upp i luften hos Piaf också. Varför inte?

Det är så kul att träna hund, bara man får göra rätt saker!