Sex helger har jag låtit bli att köpa hem godis, alltså har jag varit utan godis i över en månad nu – bortsett från totalt kanske 10-talet karameller i bilen. Och tuggummi, också i bilen.

Den här helgens substitut består av en slät bull-längd och ett felköp i form av ”wienertosca” från Dahls. Varför går jag på sånt!? De har tagit något som är jättegott (toscakaka), minskat själva tosca-faktorn (toppingen) med 90 procent – och ”kompenserat” med vaniljkräm, och döpt det till något fint. Men visst, med fler sådana felköp är jag snart kvitt behovet av bull-kompensation också.

Det svåraste är inte mitt eget sug efter godis, utan det svåraste, har jag märkt, är att blunda för all reklam för godis överallt. På TV, framför allt, men också i ICA-appen etc. Och att ta sig den sista biten fram till kassorna utan att fastna bland godishyllorna på vägen… Di vet vad di gör, di där handlarna. Men jag slår på skygglapparna och springer förbi!

Jag ger mig en rejäl klapp på axeln. Duktig Marika som fixat det såhär långt. MEN. Nu måste jag snart skärpa mig ordentligt vad gäller löpningen, som legat nere helt i en hel vecka – och även dessförinnan hade jag inte alls samma rutin på löpningen som jag hade i våras. Visst går ett pass i veckan åt till löparskolan och ett pass i veckan har jag lagt på en löpartävling, men därutöver borde det bli ett pass till, men då har jag varit tvungen att vila mig, eftersom de andra passen är så jobbiga… Hm. Jag kan sakna hur jag tränade i våras, tre gånger i veckan och bara med ett enda fokus: att få bättre flås. Nu har jag lagt till tekniken som än så länge gör löpningen jobbigare än om jag bara lufsar på lite hur som helst. Så jag kanske får ge mig en klapp på axeln även där. Men skärpa mig ändå.

Jag har fått någon typ av inflammation i kroppen, och jag känner igen det från tidigare, även om det händer rätt sällan – min kropp gör så när det varit för mycket känslomässigt kaos. Låter kanske konstigt, men jag vet att det är så.

När vi skulle ha pappas vårdplaneringsmöte nu i veckan, och jag träffade pappa kort före mötet, fick jag en smärre chock. Nog för att han hade varit väldigt trött när jag träffade honom två dagar tidigare (medan han var pigg och spelade kort dagen dessförinnan), men det var inget mot hur han var nu. Han satt som en säck potatis i en rullstol, hängde med huvudet och var så trött att han knappt kunde hålla kvar saliven i munnen, och min första tanke och fråga var om de hade drogat honom? Men nej, han var ”bara trött”.

På det sättet satt pappa igenom hela mötet, knappt kontaktbar. Jag var verkligen glad att jag valt att vara med på mötet på plats, av många skäl. Under mötet kom det fram att pappa utöver sin blodförtunnande medicin även fick blodtrycksmedicin – vilket lät konstigt i mina öron, eftersom pappa har väldigt lågt blodtryck (precis som jag; vi verkar ha det i familjen).

Efter mötet fick jag veta att pappa fått betablockerare mot sitt hjärtflimmer (som han har haft i flera år nu), och även om ordet lät bekant så sade det mig inte så mycket, utan jag tog helt enkelt med mig den informationen hem och började googla.

Och vad säger dr. Google om betablockerare, då? Jo, att man ska vara försiktig att ge det till patienter med lågt blodtryck. Och vad säger dr. Google om just det specifika preparat som pappa fått? Jo, att biverkningarna överensstämde med just de som pappa uppvisade (inte bara tröttheten). Tada.

Dessutom: När jag nämner detta för min syster drar hon sig till minnes att pappa reagerat på samma sätt tidigare på något preparat han fått. Jag ringer därför till pappas vårdcentral, och den trevliga och hjälpsamma personalen hittar uppgifter från 2017, om att pappa fått exakt den medicin (bisoprolol) som han stod på nu, då också, men att de plockat bort den efter en vecka pga ”yrsel”.

Det blev till att ringa till sjukhuset, och två timmar senare blev jag uppringd av en fantastiskt trevlig och klok (kvinnlig) läkare som lyssnade noga på det jag berättade och genast drog slutsatsen att betablockeraren nog borde tas bort från pappas medicinering. Hon behövde bara kolla med kardiologen som fattat beslutet om att sätta in preparatet, men hon lovade att göra det snarast.

Därefter har pappa inte fått någon mer betablockerare och redan dagen efter var han så pigg att han kunde spela kort igen.

Det var då min kropp reagerade.

Jag har ju redan outat att jag gärna äter hamburgare och pizza då och då, så det är väl ingen större överraskning att det även gäller kebab. Inte för att påstå att jag är någon finsmakare, men det är faktiskt bara en viss kebab på ett visst ställe som duger, och för varje gång jag testat något annat ställe (det var flera år sedan nu…), så har jag blivit mer säker på att det här är stället där jag får den bästa kebaben.

En gång i tiden – när jag var student – bodde jag inte så långt ifrån den här pizzerian i Mölndal, och ända sedan dess är den min absoluta favorit. Det blev sedermera pappas och mitt favoritkebabställe, och fortsatte att vara det när jag hade flyttat utomlands men var hemma på semester. En gång varje år blev det en obligatorisk kebab-måltid.

Från första början har det varit Hawaii-kebab som gällt, och varför byta ett vinnande koncept? Som tur är är det tydligen så pizzerians ägare också resonerar, för även om jag vid något tillfälle noterat (med skräck!) att stället bytt ägare, har den första tuggan på den beställda kebaben lugnat mig – uppenbarligen har de inte ändrat något i Hawaii-kebaben i alla fall. Än idag är det samma bröd, samma kött, samma sås, samma sallad, samma ananas (okej inte samma, men ni fattar). Ett vinnande koncept, som sagt.

När jag hade flyttat hem från Luxemburg våren 2015 och en dag föreslog att pappa (som sedan flera år var änkling) och jag skulle åka till Mölndal och äta kebab, blev svaret jag fick: ”Kebab?” Jag fick påminna honom om vad det var för något, men visst smakade kebaben fortfarande gott!

Utan att säga att det här var det allra första tecknet på pappas demens, så var det i alla fall det tecken som verkligen fick mig att tänka att han eventuellt var på väg att utveckla demens.

När min egen kommun några månader senare erbjöd en kurs om demens passade jag på att gå den, vilket är något jag rekommenderar alla som noterar liknande tecken hos en anhörig – eller varför inte gå den oavsett. Det är nog få av oss som aldrig kommer i kontakt med någon som drabbats av demens. Sju år senare har pappa fått sin demensdiagnos, med långt gången bland-demens.

Pappa är kvar på sjukhuset efter sin höftfraktur, som följdes av en komplikation med magen, men nu är han i alla fall utskrivningsklar, och vi var på ett vårdplaneringsmöte igår. Där bestämdes det att pappa ska få komma till ett korttidsboende, ett stort steg i en människas liv, och i synnerhet för pappa, som alltid betonat att han vill bo kvar hemma, och jag har alltid lovat att så ska det bli, så länge det är möjligt. Nu är det de facto inte möjligt, om det nu blir temporärt eller permanent.

Efter mitt besök på sjukhuset igår gick jag en promenad i Änggårdsbergen – sedan åkte jag till Mölndal och åt en Hawaii-kebab.

Jag har inlett ett av mina seriösare försök att sluta äta godis, främst smågodis. Skulle det slinka ner en fin pralin eller mörk choklad längre fram, så låt gå. För till att börja med handlar det inte om att utesluta allt socker, utan just att bryta ovanan att behöva smågodis så fort det blir helg (eftersom jag begränsat det värsta snaskandet till helgen, åtminstone).

Så nu har jag varit utan smågodis i tre helger. Snacks, däremot har jag kvar, jag får se vad jag gör med det senare, men det kommer undan än så länge, liksom bullar och kakor. Så för att klara av att skippa godiset har jag istället haft någon typ av bulle under helgen, nu senast en underbar cheesecake. Jaja, jag är inte ute efter att plåga mig, det är inte syftet med det hela. Inte heller är syftet att gå ner i vikt, för det känner jag inte att jag behöver just nu (är jättenöjd med mina 10 tappade kilon på ett år, så det skulle inte kunna motivera mig i det här läget).

Nej, som sagt så är syftet att jag inte längre vill känna det där suget efter skräp, som ju smågodis är, vare sig det säljs i påse eller i lösvikt. Det är ju helt sjukt att man försöker äta nyttigt och balanserat till alla måltider i veckan, lyckats komma igång med att springa, gått ner i vikt och minst en klädstorlek, lever ett hyfsat sunt liv i övrigt med långa promenader och frisk luft varje dag… och så slänger man samtidigt ut pengar på att få mumsa i sig skräp. Inte klokt.

Jag tror knappt själv att jag kommer att lyckas, och jodå, det kan gå ändå, och jag vill prova. Jag behöver inte sluta helt, bara tappa suget. Jag tänker mig att jag kommer att göra knäck i december, och kanske få något återfall vid påsk och till sommaren. Om det går som jag vill, vill säga.

Nu kan jag ju säga att jag redan har fuskat lite, då jag har en liten burk med karameller i bilen, för att jag ibland känner mig trött just under bilkörning och behöver en sockerkick. Så småningom ska den godisburken också bort, såklart. Får jag bara ner mitt godisberoende så ska det väl räcka med lite russin istället. Men än är jag ingen absolutist, om någonsin. Vi får se. Hör ni inget, så fråga inte… 😉

Veckan som gick inleddes med att pappa, som hunnit bli 90 år i år, ramlade hemma och fick tas in på sjukhus, och man kunde konstatera en fraktur på höften, med operation några dagar senare – en dag tidigare än de hade planerat. Ja, inte vet jag vad det var som fick dem att ändra sig, men jag hade ringt och reagerat på att pappa fått vänta flera dagar på operation, inte minst som de höll pappa på strikt fasta så länge han väntade. Någon timme senare ringde de från sjukhuset och berättade att de hade omprioriterat och att pappa var på väg in på operation. Som sagt, man kan inte veta, men jag känner ändå att jag än en gång fått vatten på min kvarn om att det aldrig skadar att ringa och påminna lite. De har så mycket, så många att tänka på, och jag har bara min egen pappa att tänka på – som anhörig är det min förbaskade skyldighet att bevaka min pappas rätt. Anhöriga är värdighetens väktare, som anhörigstödet – min klippa! – sa. Det förpliktar, och så ska det vara.

Anhörigstödet arbetar för kommunen, och ger möjlighet att ”pysa” lite när man som anhörig behöver prata med någon, på grund av ens engagemang i någon anhörig. Mycket värdefullt. Jag har ringt henne kanske ca. två gånger om året sedan pappa fick hemtjänst, minst dubbelt så många det senaste året, när jag behövt pysa ut lite frustration över mina kontakter med pappas hemtjänst. Jag har behövt få hennes perspektiv på vad som är rimligt, då jag ibland känt att det kanske är jag som ställer orimliga krav, som att pappa faktiskt ska få hjälp med det som det står i alla fina genomförandeplaner och komihåglistor att han ska få hjälp med.

Anhörigstödet har hjälpt mig in på konstruktiva spår: Hur kan jag göra för att underlätta att det blir rätt? (Mina kontakter med hemtjänsten handlade inte bara om kaffe, lååångt ifrån, utan följande är bara ett exempel.) Exempelvis tipsade hon om att köpa en vanlig kaffebryggare istället för kaffemaskinen pappa hade, då många inte förstod sig på maskinen, vilket gjorde att pappa inte fick något kaffe, ibland inte på flera dagar. Nu är inte jag någon kaffedrickare längre, men när jag var det hade jag inte mått särskilt bra om jag inte fick mitt kaffe på morgonen…! Nu kunde det ändå hända, trots kaffebryggaren, att pappa inte fick något kaffe, ibland inte på flera dagar, men då hade i alla fall jag gjort det jag kunnat för att minska risken. Nästa åtgärd blev att påminna om att man inte ska hålla på och fråga dementa personer om de vill ha exv. kaffe, utan man bör minska mängden beslut i deras liv och helt enkelt ställa fram en kopp kaffe – har de druckit en kopp kaffe varje morgon de senaste åren är chansen stor att de kommer att vilja göra det även idag – och så får de dricka om de vill.

Detta och mer därtill får man lära sig om man går en demenskurs som kommunen då och då anordnar för anhöriga (det borde givetvis anordnas även för alla som arbetar med äldre!!!). Jag gick en sådan kurs i min hemkommun redan för flera år sedan, när jag nyss hade flyttat hem till Sverige och såg små tecken på demens hos min pappa. Jag har varit väldigt glad över att ha gått den kursen på fyra tillfällen à två timmar. Otroligt nog var jag precis på väg till första tillfället på en ny sådan kurs i pappas kommun, när jag fick samtalet om att han behövde in på sjukhus nu i veckan. Som tur är kan jag ta igen det digitalt.

När de ringde från sjukhuset och berättade att pappa var på väg in på operation var jag själv på väg in till stan – eller jag klev rättare sagt precis av tåget inne på Centralstationen. I januari hade jag sett en blänkare om att Mando Diao skulle hålla konsert i Göteborg. Jag har sett Mando Diao live flera gånger i Luxemburg och någon gång Sverige, och jag fullkomligt älllskar deras musik och konserter. Nu köpte jag snabbt som katten en biljett – fick en riktig kanonplats också, antagligen för att jag just köper en biljett – och insåg först efteråt att det skulle bli en konsert med deras svenska musik. Ridå. Jag vet att svenskarna älllskar Mando Diaos visor och Gustaf Fröding-tolkningar, men jag älllskar deras internationella, ösiga repertoar så mycket mer!

När det nu var dags för denna konsert kände jag att Björn Dixgårds ljuva stämma, svensk poesi och lugna Mando-tongångar var precis vad jag behövde. Före konserten gick jag till Hard Rock Café – det var så sent som under mitt senaste besök inne i stan som jag ens upptäckte, eller i alla fall noterade, att vi har ett Hard Rock Café i Göteborg, och sedan dess har jag varit sugen på deras klassiker Ceasarsallad med en stor lemonad till. Det fick jag.

Det är inte ofta jag är på Göteborgs konserthus, men undrar om det var där, eller på teatern mitt emot, som Jonas Gardell brukade ha sina ståupp-shower på 90-talet…?

Jag kan inte vara lika lyrisk (…) över en svensk Mando Diao-konsert som över en ösig dito med låtar som Gloria, Black Saturday etc. , men visst levererade de både musikalitet, värme och humor. Och jag kände mig väldigt nöjd med kvällen när jag satte mig på tåget hemåt igen.

Dagen därpå var det dags för Femma och mig att gå på kurs, ett av de mer sällsynta tillfällena numera, då jag dels tappat sugen på träning överhuvudtaget (även om suget har vänt uppåt igen på sistone), dels tröttnat (igen…) på alla vrål och hårda korrigeringar på kurserna – och stämningen som ibland råder på träning och kurs; som om det var tävling, eller värre: på liv och död! Jag gillar det inte och Femma gillar det inte heller.

Så jag har känt att vi får väl träna på vår egen kant, då, oavsett om det håller på tävling eller prov – eller ej. Men nu dök ändå ett tillfälle upp som jag verkligen ville prova, och det blev hur bra som helst! Femma hade kul (lite väl kul ibland, hehe…) och jag trivdes som fisken i ösregnet med upplägget, den genomproffsiga och engagerade tränaren och den trevliga stämningen som rådde. Bingo, helt enkelt! En härlig stund av total avkoppling från alla samtal till sjukhus m.fl. och från all oro för pappa.

Under veckan hade jag också haft (extra) gott om tid för svampplockning och matlagning. Jag har under sommaren fyllt på frysen med ett stort antal portioner pesto – basilikan är ju gratis från min egen odling – och bär. Därutöver passar jag på att göra min egen tomatsås som får puttra i flera timmar, vilket man kanske inte kommer att vilja göra senare i vinter när elpriserna riskerar att vara skyhöga. Alltså gör jag portioner nu, och fryser in.

För ett par år sedan var jag på en hundträning hos en bekant som efter träningen bjöd på soppa; butternutpumpa-soppa, och jag tyckte det var så gott! Nu har jag lagt märke till att de säljer denna pumpa i affären, så jag måste ju prova att göra den där soppan. Och den blev verkligen god!

En portion nu – resten åkte in i frysen, som nu börjar bli fylld till bredden. Enda sättet att få in mer är att stuva om – och snart måste jag börja äta av det som finns för att få plats med mer…

För det är ju äppletider också… och något jag började med häromåret var att göra så mycket äpplemos jag orkar och får tag i äpplen till, för det är så gott att äta som dessert eller kvällsgodis – eller till havregrynsgröten – under vintern.

Och så njuter vi av våra promenader runt våra sjöar – en frisk matte och två friska hundar. Livet är bra ändå.

Jo, jag anmälde mig till en löparskola nu i höst, men har bytt skola sedan i somras, dels då den nya ligger lite närmare mitt hem, men framför allt då jag verkligen inte gillade den röst som coachade de digitala passen i den andra skolan. Jag körde ett intervallpass och tyckte även att musiken var rätt så horribel och nedräkningarna inför aktivitet och vila var inkonsekventa.

Ändå var bytet inget självklart beslut, för jag trivdes ju med ledarna på den gamla skolan – och deltagarna, och vem vet hur det kommer att vara på ett nytt ställe?

Jag deltog därför på Run Academys prova på-pass för ett par veckor sedan och gick sedan hem och anmälde mig. Vi hade då kört ett intervallpass, och det var skitjobbigt, men kul!

Ett par dagar före det första riktiga passet med nya skolan gjorde jag något riktigt dumt: ramlade. Vurpade. Föll pladask, kan man också säga. I en nedförsbacke under en helt vanlig hundpromenad snubblade jag till och fick upp en himla fart nedför backen och insåg att det bara kunde sluta på ett sätt: på mage på de vassa stenarna på skogsvägen. Jag hann tänka på att försöka skydda haka och tänder, vilket gjorde att när jag väl landade – platt på mage – så hade jag använt nacken så starkt för att undvika att slå i ansiktet, så jag fick ont i nacken i flera dagar efteråt. Därför missade jag första tillfället i den nya löparskolan, och fick istället köra det passet digitalt.

Det var ett intervallpass igen, men med fokus på rätt löparteknik – vilket är precis vad jag vill jobba på att förbättra den här hösten. Jag har insett att jag blir lite för sliten efter mina allt längre löparrundor, och har bestämt mig för att korta ner dem för att kunna jobba mer på rätt teknik, för att senare jobba upp distans (och hastighet) igen. Det är planen. Musiken under det digitala passet var också riktigt bra, vilket är så peppande, liksom rösten som coachade. Inget slarv med nedräkningarna, heller – perfekt!

Igår var det andra tillfället på löparskolan, och då var jag med på plats. Temat var trail-löpning med intervaller – och det var också skiiiitjobbigt, men kul. Innan passet hade jag råkat säga högt att jag inte tänkte ta ut mig fullt lika mycket som jag gjorde senast, men så blev det ju inte… Nej, ska det va’, så ska det va’.

Nu har jag dessutom hittat en löparserie/tävling om sex tillfällen i höst, så kanske anmäler jag till den med. Det blir dock bara 5-kilometers lopp jag anmäler till, i så fall, eftersom det är en gång i veckan.

Delfi hade ju en släng av hälta i somras, och även om hon har kunnat gå med på alla våra promenader ett bra tag redan, så är det först nu den senaste veckan som vi gått de riktiga fullängdspromenaderna. Nu går vi runt Kroksjön igen utan att ta bilen den första kilometern.

För hältans skull hade det nog gått bra långt tidigare, men hon har också haft ett rejält skov av sin pollenallergi. Det sägs ju att sådant tenderar att bli värre med tiden – och jag har fått behandla flitigt med kortisonsprayen (tack och lov för att vi har den!), vilket dock också kan orsaka trötthet, vilket jag märkte av hos Delfi den här gången. Hon är så klok och visar tydligt vad hon gillar och inte, och när hon var sådär trött visade hon att långa promenader inte var poppis. Så vi gick våra halvlånga, men ordentliga rundor ändå.

Under kortisonbehandlingen drog hon dessutom på sig en rejäl hudinfektion, så hon fick på veterinärens inrådan behandlas med klorhexidinschampo – rena mirakelmedlet! Visst är det lite meckigt, men liksom senast det begav sig – för fem eller sex år sedan, när Delfi hade gjort sin första allergiutredning – så passar vi på att träna lite shaping i badkaret, medan schampot verkar i tio minuter. Det gör väntan roligare och frolic är alltid gott…

Hon är i väldigt fin fysisk form, annars, min lilla racer-flatte. Hon hade något kilo för mycket i vintras så jag drog ner på maten (från 6 dl till 5 dl) under en period och nu får hon 6 dl igen. Väger ca 21 kg, smärt och fin.

Åkte faktiskt in till stan igen dagen efter Jubileumsloppet, och gick på Kulturkalaset. Det var hyfsat trevligt, även om det mest handlade om att stå i kö för att äta mat. Jag testade lite ”urban food”, där favoriten blev dumplings och motsatsen var pizzan med rostade, malda larver.

Plötsligt började jag få reklam för olika löpar-lopp. Konstigt – hade det varit om man inte vet hur algoritmerna fungerar. Så jag välkomnar reklamen. Och inte långt efter att jag hade sprungit en mil poppade Jubileumsloppet upp – eller så såg jag det bara inte förrän då.

På grund av att jag hade känningar i en vadmuskel och en lårmuskel – inte efter att ha sprungit milen, men väl löprundan därefter – vågade jag inte anmäla mig förrän dagen innan, men planen var hela tiden att starta.

Lördagen den 3 september var det dags, det skulle bli så kul och spännande – mitt allra första riktiga lopp! Dessutom känns det numera som ett mindre äventyr bara att åka in till stan, jisses vilken lantis jag har blivit…

Jag kom i lagom god tid till Eriksbergshallen och hämtade ut min nummerlapp, och en kvart före start fick vi lite uppvärmning till musik. Sedan ställde vi oss i en fålla, redo för start.

Våra nummerlappar var försedda med ett chip, med vilket våra tider registrerades automatiskt när vi passerade start- respektive mållinjen. På så sätt spelade det inte någon som helst roll var i startfältet man startade. De snabbaste löparna skulle troligen springa loppet på någon halvtimme – och min tid skulle troligen ligga på det dubbla, så jag valde att starta ganska långt bak i fältet.

Starten gick kl. 14, strax utanför Eriksbergshallen, och slingrade sig genom de (inte längre så) nya bostadsområdena på norra Älvstranden, förbi gamla hamnbassänger, bort till Lindholmen och sedan i stort sett längs kajen tillbaka till Eriksberg, två varv. Här och där stod funkisar eller publik och hejade fram oss, och det var verkligen kul och peppande. Ännu bättre var det att springa förbi de ställen där det spelades dansmusik i stora högtalare – då fick jag lust att dansa fram, oavsett hur trött jag var.

Jag visste ju att jag kunde springa 10 km, så det gjorde jag också, även om de sista två kilometrarna var ganska tuffa. Samtidigt sprang man då förbi flera uteserveringar med folk och man började höra musiken från målet… Det var helt enkelt bara att kubba på. Plötsligt kom någon bakifrån och gjorde världens spurt, löpte förbi mig med värsta långa och snabba stegen. Från en uteservering ropade en kille: ”Haka på honom!” Och jag bara himlade till svar och han flinade och visade att han fattade att jag hade svarat ”Tror inte det, va!”…

Men snart kom även jag i mål, fick min Jubileumsloppet-medalj hängd runt halsen och jag kände mig riktigt nöjd. Jag visste att jag sprungit på lite drygt en timme, vilket var precis vad jag räknat med. Högg en gratis proteindryck (brukar jag aldrig dricka annars, och kommer inte att göra det fortsättningsvis, heller, efter att ha smakat) och en energidryck vilket satt fint.

Bytte några ord med en kille/man som jag hade bytt några ord med i början av loppet. Trevlig prick!

Vädret var helt underbart denna lördag – 20 grader och mestadels soligt – och det var så gött att sitta på kajkanten och chilla en stund efter loppet, mitt bland alla människor. Hur sällan är jag inte bland så mycket folk, numera?

Så småningom kom resultatet från loppet, och jag hade sprungit på lite drygt en timme, helt enligt plan, alltså. Väldigt nöjd med detta, då det gäller som ”seedande” för kommande lopp, exempelvis om man skulle få för sig att springa Göteborgsvarvet, eller så… Då slipper man starta allra längst bak i fältet (som man annars gör när man springer för första gången) och kanske missa peppningen från publik och musikstationer…

Jag hade ännu en plan för dagen, och det var att ta Älvsnabben tillbaka från Eriksberg. Jag hade aldrig åkt Älvsnabben tidigare! (Tillägg: Det där stämde inte. Jag åkte över till Lindholmen för att gå någon kurs där i början av 90-talet, innan jag flyttade till Luxemburg, det hade jag glömt…). På vägen dit hade jag tagit bussen – då åkte jag över den (inte längre så) nya Hisingsbron för första gången.

Nu blev det båten till Stenpiren.

Därefter en snabb promenad bort till Centralstationen, tåget till Älvängen och bilen hem till Tjottahejti.