Piaf och/eller Delfi

Kvitto

Idag var Delfi och jag hos Katarina på Kopparhult igen, och liksom förra veckan hade vi bokat 1,5 timme tillsammans med Åsa och Tod. Vi var väldigt nöjda efter träningspasset förra gången. Vi hade utmanats med markeringar som blev till minnesmarkeringar och långa dirigeringar. Delfi hade svårt att gå rakt på den längsta linjen, men då fick jag också lära mig att hålla huvudet kallt (vilket fallerade totalt första gången) och rätta upp situationen på bästa sätt, och det blev jag riktigt nöjd med på slutet. Katarina hade nämligen envisats med att vi skulle göra om just den linjen som fick galet innan. Jag var egentligen inte alls så sugen, haha, men jag har också lärt mig att lyssna och lita på kloka Katarina, så repris blev det, och en bra och lärorik sådan. Delfi hade också svårt med en markering i högt gräs, men tog istället in en klockren dubbel.

Vi var också grymt nöjda med våra tysta, om än heta, hundar. För min del kändes det absolut idealiskt att gå i par med Åsa – träningskänslan är så viktig för mig!

Idag var det då dags igen – var det nu korthuset skulle rasa? Eller kunde det gå så bra igen? Det kunde det.

Katarina hade kokat ihop ett träningspass åt oss som inkluderade långa markeringar, närsöksområde, linjer mitt emellan dubbelmarkeringar m.m. Efterhand som jag såg vad hundarna klarade av att prestera och hur de tog våra tecken och signaler, så växte hundarna i mina ögon. Jag var helt enkelt sjukt impad, och inte minst av Delfi. Idag hördes några pip -inte bra – men jag valde att inte stressa upp mig, och i stället fokusera på allt det positiva som jag fick se henne göra idag. Shit pommes frites! 

image

Här har vi en övning, där Katarina slänger ut en dubbelmarkering (kryssen till höger och vänster). Dubbeln hämtades in av en hund, och därefter hämtades en dirigering in, där linjen gick rakt mellan markeringarna och till bortre hörnet av fältet. Riktigt snyggt såg det ut när både Tod och Delfi sprang ut i full kareta och levererade hem sina byten. Det fanns verkligen mycket att glädjas åt idag, och jag ska verkligen inte trötta ut någon med att räkna upp allt, men jag kan väl säga som så här: it feels good.

Att på de här (fem) gångerna som vi gått hos Katarina få se Delfi fullkomligt blomma ut och äntligen få visa vad hon går för, det känns så jävla fantastiskt, och jag är verkligen tacksam mot mig själv som kom på denna briljanta idé, och ännu mer tacksam mot Katarina som kört på när jag lagt pannan i djupa veck och sagt ”gud, vad svårt!?”. Hon har överbevisat mig gång på gång: min hund kan mer än jag tror.

Och jag tar detta som ett kvitto. Ett kvitto på att det varit rätt att avbryta samarbeten som inte känts bra. Att ta en paus från gruppträningar, med få undantag för att prova. Kvitto på att våra små spontana övningar under promenader och mini-pass på ängarna här hemma har gett resultat. Kvitto på att jag samtidigt har jobbat med min egen attityd till träningen och till hunden.

Jag vet – nu – vad som är viktigast för mig och jag vet vilket pris jag inte är beredd att betala för att nå resultat. Jag betalar inte med att utsätta min hund för taskigheter, jag betalar inte genom tråkig, monoton träning och jag betalar inte med att träna i fel sammanhang – för mig och/eller för min hund.

Jag tänker också på Gaby, Delfis uppfödare. Vad ska man säga, du borde varit kvar, du borde fått fortsätta att utveckla din passion för jakten och flattarna och bidra till vår ras så som du ville. 

Oavsett hur det nu går med eventuella prov framöver, så kommer jag att leva länge på vad jag fick uppleva idag.

 

Guldstund

Igår dröjde det ända in på eftermiddagen innan vi kom ut på en riktig promenad i skogen. Men vilken go runda det blev. Vi vek av från den vanliga stigen och upptäckte en annan – som verkar användas flitigt av viltet -, vi stannade för lite svampplock (kantarellerna har börjat komma, men behöver ner regn!), lite fotosession och en del vattendirigering. En riktig guldstund blev det.

I en annan liten vik provade jag för första gången att lägga till en punkt som jag dirigerade till i en rät vinkel. Blev så bra! Och bara för det fick Piaf en likadan – och hon tog sin dirigering ännu snyggare än Delfi… Alltid lika roligt när flattetanten tänder till och får briljera!

Och inte nog med detta – knappt hade vi hunnit hem förrän grann-Ann och lilla vappe-Elvira tittade förbi och blev kvar för lite lek och mys på gräsmattan. Mina hundar misstyckte då verkligen inte 😊

Tjärn med förhöjd status

En av våra promenader här hemmavid går förbi ett litet tjärn – under vinterhalvåret tänker man – läs: hundarna – inte så mycket på det, men nu när det börjar bli varmare vill hundarna väldigt gärna vika in till tjärnet för ett litet dopp. Så också idag. Och just idag såg jag att tjärnet – till skillnad mot vad jag tyckt tidigare gånger då jag funderat i dessa banor – faktiskt skulle lämpa sig riktigt bra för en dirigeringsövning, trots att det är så litet. Visst skulle hundarna mycket väl kunna ta landvägen tillbaka. Men det känns inte som att det är så benägna till det, så vi provade!

Jag parkerade hundarna, gick till andra sidan och kastade en dubbelmarkering som skulle hamna i vertikal linje, men det blev inte riktigt så. Den första hamnade i alla fall väl synlig vid vattenkanten, och den andra cirka tio meter upp på land, ungefär vid björken.

(Håll till godo med två klipp, då jag råkade stänga av filmningen istället för att trycka på paus…)

 

 

1-2-3-4…

Visst hade man väl kunna numrera sina befintliga dummies, men håll med om att det är rätt snitsigt med sydd numrering och olika färger på detaljerna för jämna/ojämna nummer…? Jag älllskar min nya dummy-samling, som jag köpte av Åsa på flattelägret.

20170603_173340

Framför allt är det verkligen praktiskt att ha full koll på vilka dummies – dvs från vilka ställen i sökområdet – som har kommit in. På bilden ligger Piafs inhämtade rad till vänster och Delfis till höger. Tennisbollarna låg närmast så helt rätt att Delfi tog in dem först – och inte bara kutade över i full fart, som hon haft (klar) tendens till tidigare. Heja Delfi, det tar sig!

Personspår

Eftersom hundarna älskar att spåra tänkte jag börja träna personspår med dem. Den gångna veckan lade jag först ett på ca 20 meter (med godis i varje steg – OMG vilken träningsvärk jag fick i benen av att lägga godis bakom mig för varje steg), sedan ett på 100 meter (godis bara vart tionde steg) och slutligen ett på 200-250 meter. Piaf var mkt lugnare och säkrare från början, men Delfi var helt okej, med mycket bättre fokus, i det tredje spåret.

screenshot_20170125-172101

screenshot_20170125-172045

Viltspår de luxe

Viltspår de luxe, det är att inte behöva lägga spåret själv… Man kommer så att säga till dukat bord, selar på hunden, säger att den är bäst i världen – och så är det bara att hänga med. Eller nästan. För nog kan man sköta det där med linan mer eller mindre (host) bra… Men i slutändan syns det ju om hunden kan spåra eller ej.

Idag åkte vi till Maths Lindberg i Skår/Skepplanda (mina 80-tals-hoods) och gick viltspår i öppenklass för honom. Det var ett par minusgrader kallt även på eftermiddagen, och strålande vackert väder.

Jag lät Delfi börja, och hon verkade faktiskt gå mindre yvigt och mer spårnoga än vanligt. Hennes tempo var bra mycket lugnare än vanligt, så jag brydde mig inte om att bromsa henne… Det hade kunnat straffa sig! För hon gick spåret på kortast tillåtna tid – hade hon gått fortare hade hon troligtvis fått en 0:a, förklarade Maths. Och det hade bannemej varit synd, så snyggt som hon tog spåret. Maths gratulerade mig till förstapriset för Delfis spår. YES!

Piaf plockade upp sitt spår snabbt och lätt, och tuffade på i sitt vanliga, oerhört behagliga tempo. Hon fick lite problem på slutet, men lyckades reda ut det och hittade sin klöv. Jag kände mig inte fullt så säker på förstapriset i hennes fall, men jodå: hunden kan ju spåra 🙂 Ännu en gratulations-handskakning fick jag, nu för Piaf. Heja flattetanten!

 

Jubel!

Ytterligare ett jubel kände jag idag, när vi tog den längsta av våra favoritrundor här hemma, runt Kroksjön. Nu på vintern kan man inte ”fuska” och köra upp till sjön, utan man får antingen köra fram till vägbommen ca 10 minuter därifrån, eller så gör man som vi gjorde idag: gå ända hemifrån genom skogen.

Det blir lite drygt 1,5 timme, mestadels på knöggliga, slingriga skogsstigar och nu är de dessutom snöiga/isiga…

20161107_122927

Och nu, några timmar senare, har jag facit: Piafs tass klarade även detta. Inte minsta tecken på haltning, och det gör mig så glad, så glad. Piaf får hänga med på allt!