Luciadagen inleddes med lussefrukost hos pappa, varpå vi styrde kosan söderut, till Vallda. Där var vi sedan nio ekipage som ägnade ett par timmar åt jaktträning med riktigt bra upplägg. Lydnad och stadga, linjer/dirigeringar och stopp samt walkup/markeringar med apportkastare.

Därefter fick vi värma oss i en klubbstuga och inta lussefika och diskutera fortsatt träning.

Tre av oss åkte sedan vidare till en skog i Billdal, där vi planerade ett upplägg för nästa träningstillfälle. Hundarna fick samtidigt chans att springa av sig och socialisera med varandra.

När vi åkte därifrån blev jag uppringd av Anette som hade kört efter mig från skogen. Hon hade fått totalstopp på sin bil på motortrafikleden! Jag hade hunnit en bit vidare och körde tillbaka till hennes ofrivilliga P-plats. Vi stuvade in hennes packning och två hundar i mitt baksäte, så att hon i alla fall kom smidigt hem.

Anette bodde mitt i Vasastan, så jag fick hastigt och lustigt inspiration att ta en promenad på stan – för första gången sedan jag flyttade ut på landet! Och nu var ju Göteborgs city fint julupplyst – jag blev riktigt imponerad. Jag som trodde att Luxemburg var alldeles särskilt vackert upplyst. Nej nej,  Göteborg slår Lux med hästlängder – såklart!

Nu kan advent komma – jag har äntligen fått pynta mitt kök med gardin från loppis, urgammal duk inköpt för en sommarstuga en gång i tiden, gamla ljusstakar från Ikea, löpare från Ica, ljus i glas och liten porslinstomte från Mio, plåtburkar och ljusmanschetter från loppis och egenhändigt dekorerad adventskrona. Vad tycks?

Lite detaljer:

Fem minusgrader hade vi här i Kollanda i morse. Vid halv åtta var det tillräckligt ljust ute för en morgonpromenad.

En vacker gryningshimmel mötte oss.

Vi tog en rejäl runda som bland annat gick förbi en av skogssjöarna här där vi bor.

I somras hittade jag en adventskrona i pappas garage som jag lade beslag på. Nu har jag samlat lite lingonris, gjort små buketter av dem och klätt kronan med dem (tunn ståltråd).

Lite röda sidenband, röda ”bär” samt äpplen senare:

Jag blev via sociala media (ett ”minne” på FB) påmind om att mina hundar alltid hade tillgång till minst ett gosedjur ”förr” (dvs när vi bodde i Lux). Något som särskilt Piaf uppskattade…

Och nu? Nu hade de inte ett enda! Det fick vi ju göra något åt…

Tror att Piaf är rätt nöjd nu 😊

Vi kan väl säga att det var en julklapp i förväg. Det börjar ju dra ihop sig nu. Till jultider! Det blir min första jul i Sverige på 15 år, dvs första julen i Sverige under detta århundrade 😊 Millennieskiftet firade jag i Sverige, året därpå var jag i London och sedan skaffade jag hund och slutade därmed att åka till Sverige på vintern.

Hur som helst gör det att jag är lite extra barnsligt förväntansfull inför december detta år och har redan tjuvstartat  med att inhandla lite julpynt till huset – så att jag är redo till första advent…

Igår åkte jag till Reningsborg i Angered – loppis där intäkterna går till goda ändamål. Var ju där för första gången i somras och blev förtjust över deras stora utbud. (Rensade även pappas garage och åkte dit och lämnade ett par kartonger med gamla fönsterlampor m.m.) Så jag tänkte mig att de skulle ha julpynt också… Och blev inte besviken:

Själv köpte jag ingen prydnadstomte idag – har redan köpt några på annat håll – utan det blev en köksgardin, några juliga plåtburkar, en julbock och en massa småpynt samt stommar för att göra julkransar. (Samt en ny svampkorg för nästa säsong 😊 ). 230:- för alltihop!

Igår var en tung dag att vakna till. Ondskan hade slagit till mot Paris igen. Vad ska man säga…

Bilden från Le monde

Nej, sysslolös är man som bekant inte när man har hus – och är det dessutom ens första egna hus, så finns det definitivt ”lite” att lära sig också.

Som att komma över diverse fobier och dåliga självförtroenden… Som när jag hade en kille från Anticimex här för några veckor sedan för att byta filter på fuktregleraren i krypgrunden under
huset. Givetvis satt den där mackapären nästan längst in under huset, så det var bara att åla efter Anticimex-killen… Jag påpekade att det var första gången för mig (…) och han ba’, helt utan pardon: ”Ja, men nu är du husägare…!”. Jajajajajaja.

Första spindeln såg jag strax innanför luckan. Men bättre skulle det bli, för det hängde som små vita kokonger från krypgrundens tak. Usch!! Dessa kunde dock mycket väl vara gamla, menade A-killen – det kändes i alla fall något lite bättre, jag låtsades att alla var gamla och döda…

Resultatet av detta besök blev en rekommendation om att fästa den plast som ligger på krypgrundens golv, så att den går upp en bit på väggen och därmed släpper in mindre fukt och kyla – på så sätt skulle fuktregleraren behöva jobba mindre i samma syfte, och därmed spara energi. Det argumentet köpte ju jag, samtidigt som man kanske tyckte att ”vaddå, det har ju gått bra såhär ända sedan huset byggdes…”. Nåväl. En lösning hade såklart varit att ta dit någon – exv från Anticimex – att göra det, men jag blev nu även visad precis hur jag skulle göra och vad jag behövde köpa för att göra det, så… Why not!?

Jag iväg och köpte monteringsskruv och monteringsbrickor, och en dag när andan föll på, så gick jag ner under huset (ett projekt, bara det, men det är en annan historia)… Till mina tidigare målningsprojekt hade jag köpt hem en overall i mjukt papper – den kom väl till pass nu, liksom min för ändamålet nyinköpta pannlampa. Och handskar, givetvis! För nu skulle även spindelkokongerna – nya eller gamla – ner! Döda, allihop, intalade jag mig igen när jag nöp tag och drog loss.

Hela krypgrundens golv täcks alltså av tjocka plastskynken, men vad finns därunder? Hårt och knöligt var det, men bortsett från en och annan spindel (förvånansvärt få)  verkade det i alla fall inte finnas något levande vare sig under eller över. Inga tecken på möss, eller så… tack och lov!

Själva jobbet var precis så lätt som det verkat – även om det visade sig att plasten inte räckte till på sina ställen, det struntade jag högaktningsfullt i denna gång – och i ärlighetens namn tänkte jag att detta nog var första och sista gången jag ägnade mig åt detta projekt. Går det inte, så går det väl inte – synd!? Vissa delar av krypgrunden såg dessutom helt oåtkomliga ut, med väldigt små öppningar in dit. ”Synd!”

Jag gjorde alltså det jag kunde och var jättenöjd med det…

(mer…)