Äntligen fick Piaf göra sitt anlagsprov i viltspår! Det sköts ju upp först pga min onda fot, därefter kom Piafs tandoperation med efterföljande karenstid i vägen och nu i dessa tider har ju viltspårsdomarna fullt upp med jakter… Men till sist, så!

Och nu var Piaf mer än redo! Jag har ju märkt att Piaf är ruskigt säker i sina spår, jag kan lita på henne. Så jag var inte ens särskilt nervös inför provet. Lite anti-jante-kaxig, faktiskt 😉

Piaf får på sig ett särskilt koppel redan vid bilen och det tecknet funkar verkligen så att hon redan där går in i spår-mood… Hon spårade mer eller mindre hela vägen från parkeringen till stället där vi stannade och satte på spårtecknen. Det är skönt med henne att även om hon vet vad som är på g, så är hon cool medan jag sätter på henne spårselen, hon sitter ner fint och lugnt medan jag ordnar med spårlina etc.

Domaren Ninni Gren påminde om att vi har en halvtimme på oss att ta spåret… Och så bar det då av, och det var inte mycket mer för mig att göra än att hänga med i slutet av linan…

Det kändes riktigt bra. Piaf låg på i linan och kändes grymt säker. Hon kom avsides någon enstaka gång men tog sig snabbt tillbaka till spåret, och kom slutligen rakt på klöven. Den låg hon sedan och mumsade på medan domaren gratulerade mig till godkänt anlagsprov ☺

Piaf hade visst tagit spåret klockrent – den enda kritik domaren hade var att det hade gått i snabbaste laget… 10 minuter 😅

Fick några träningstips av Ninni på vägen tillbaka till bilen, och jag känner mig verkligen pepp att träna vidare och kanske till och med starta hundarna i öppenklass inom en relativt snar framtid… ☺

Sova i sovsal – med hundar! Låter inte det spännande? Det tyckte i alla fall jag… Så trots att jag bor bara en knapp mil från Ljungslätts scoutstuga så valde jag att sova på plats i stället för att åka hem över natten. Åkte alltså dit redan fredag kväll, och träffade mina rumskamrater för helgen. Nu var vi bara tre som sov i sovsalen, och vi ”stängde in” oss med våra hundar bakom kompostgaller, men ändå helt ny situation och ändå sov vi väldigt gott (efter en trevlig middag på fredagskvällen).

Efter gemensam frukost på lördagsmorgonen drog vi igång träningen kl 9. Det blev en väldigt bra blandning av övningar under helgen: markeringar, linjetag, sök, närsök och dirigeringar – samt mycket stadga 👍

Jag körde Delfi hela lördagen, men under en lite stökig övning på söndagsmorgonen började hon pipa, och då valde jag att köra Piaf istället. Piaf hade suttit med som passiv under hela lördagen och var jätteduktig på det. Men på söndagen fick hon alltså jobba också, och var bra på det med 😘

Men trots Delfis pip på söndagen är jag jättenöjd med hur Delfi höll ihop hela lördagen och jobbade bra ända in i sista närsöksövningen.

Delfi fick också vara med under söndagens sista övningar, och då visade hon åter sitt absoluta fokus i arbetet, trots att en ”hare” (dummy i gummisnodd) släpptes rakt över linjetagslinjen…

Det blev verkligen en härlig träningshelg med trevligt retrieverfolk och duktiga hundar! Tack, Retriever Ladies!

Några bilder på övriga deltagare under helgen:

När jag kom hemförbarmade jag mig över lite äpplen som grannen kommit med från sin trädgård… Hundarna var inte särskilt intresserade 😉

Jag har ju tidigare nämnt att jag behövde komma över en tröskel när det gällde att ta mig ut och lägga spår. Nästa tröskel gick jag över denna vecka, då jag drog på det in i det sista innan jag tog mig i kragen och lade det senaste spåret, och anledningen var att detta spår skulle få ligga över natten. Ojoj, hur skulle detta gå?? 😉

Gick alltså efter många om och men ut och lade spåren före mörkrets inbrott igår, dvs blev klar med det sista vid halv sju – och vid nio idag förmiddag gick vi ut och tog spåren.

Väder: mulet, fuktigt, vindstilla

Temperatur: 12 (kväll) – 7 (morgon)

Längd: ca 500 meter

Liggtid: 15 timmar

Blodfrekvens: vart femte steg

Delfi fick ett tappt som jag inte riktigt kan förklara – med mer än att just liggtiden kanske försvårade det för henne. Eller så fick hon vind på spåret längre bort, för med facit i hand verkar hon ha sneddat över en vinkel… Hennes spår gick upp och ner samt längs med en klippsluttning, dock inte särskilt brant. Hon löste i alla fall sitt tappt och tog spåret fint annars.

Piafs spår var ett lurigt som bland annat gick över en bäck och upp och ner för en brant klippsluttning. Hon fick ett litet tappt vid återgången, men hon löste det och tog sitt spår fint i övrigt. Nu väntar hon fortfarande på att få gå sitt anlagsprov, men sedan känner jag att vi så smått börjar bli redo för öppenklass. Nu när matte kommit över denna tröskel, så…….

Måndagens utflykt till Marstrand gav verkligen mersmak, och när även tisdagen bjöd på vackert, om än lite blåsigare, höstväder åkte vi den knappa timmen till Koön igen och färjan över till Marstrand, där vi denna gång gick runt hela ön.

Vilka fina promenadvägar de har där ute! Ända ut på den yttersta västra kanten av ön kom vi, och där intogs medhavd fika med utsikt mot fyren Peter Noster i väster.

Lovade mig själv att åka hit ut någon vacker och kall vinterdag.

Vackert väder lockade mig till att utforska Marstrand  för första gången. Seglarparadiset och snobbmagneten har inte riktigt lockat mig tidigare, men såhär en vacker oktoberdag kändes det perfekt. Och så blev det. Hundarna och jag tog färjan över och promenerade upp till Karlstens fästning.

Och fortsatte att utforska en del av ön. Faktum är att min nyfikenhet vad gäller denna ö väcktes genom en billig deckare i pocketformat, nämligen Fyrmästarens dotter av Ann Rosman. Därefter Själakistan och Porto Francos väktare av samma författare. Mycket välskrivna, spännande och med intressanta inslag om Marstrand och dess historia. Jag brukar aldrig läsa om böcker, men med dessa två skulle jag kunna göra ett undantag, med färska bilder av ön i huvudet.

Spännande ö…

I morse gick jag upp kl 04, riggade kamerastativ ute i mörkret (det fantastiska månsken som lyste tidigare i natt hade till största delen släckts) och tog några bilder på supermånen/blodmånen. Perfekt, stjärnklar natt/morgon hade vi…

 

Sedan sov jag ett par timmar till och vaknade därefter till ännu en underbar höstdag, som vi inledde med en promenad ner till sjön igen…

Vi har haft fantastiskt vackert väder denna sista helg i september. Både på lördagen och söndagen var vi ute vid halv åtta på morgonen och då var det så här fint i våra hemtrakter…

Jag kan ha sagt det förut… men jag är så väldigt glad över mina träningskamrater, jag kunde inte ha hamnat bättre än här. Ständigt en öppen kanal via FB-chatten, där vi kan föreslå träning – ibland bara någon timme i förväg. Ibland blir det inget på ett par veckor, men ofta blir det flera gånger i veckan, det beror såklart lite på om vi har samma typ av träning ”på programmet”.

Den här veckan har vi kört linjetag på samma linjer hemma hos Eva i Tokatorp. På en stor stubbåker hade Eva förberett med vita pinnar och allt. En linje över en å med jobbig ner- och uppgång, en linje där elithundarna fick gå snett över ån medan Delfi fick sin i slänten ned mot ån och så en lååång linje över stubbåkern med ett målområde även på mitten.

Vi körde i måndags, onsdags och igår, torsdag. I onsdags hade Lisbeth önskemål om lite walkup-stadgeträning och så det körde vi, alla tre. Hon hade också med sig en stor gås – den fick Tuva och Ture hämta (inte helt lätt att få med sig en så stor pippi!) medan Delfi fick stå över.

Igår körde Eva och jag linjerna ”blind”, dvs. att hundarna inte såg när vi lade ut dummies, men de hade såklart en minnesbild från tidigare dagar, så halvblind är väl mer rätt. Delfi misslyckades med den första, den som gick över ån, men jag förstod precis varför det blev så – vi hade avslutat föregående dags pass med att leta efter en förlorad dummy i slänten ner till ån, så nu fastnade hon såklart där, vilket var synd med tanke på att det som sagt redan inte var helt självklart för hundarna att ta sig över ån här. Men jag kallade in henne – inga sura miner (från någon av oss :-)) och vi riktade istället in oss på nästa linje.

Hon tog sin långa linje galant – inklusive närsöket på halva vägen – liksom den tredje linjen med dummyn i slänten. Sedan gick vi den första linjen igen och hon fick se dummyn landa på andra sidan, hon tog den utan problemas och sedan fick hon ta den igen i slutet av hela passet, dvs efter att Ture kört alla sina linjer (också ”blind”). Så det blev väldigt lyckat!

Sedan har Eva och jag också börjat ta vara på tillfället när vi tränar ihop för att kunna utöka avståndet till våra närsök. Vi hjälper varandra att dels smyga ut en dummy/boll i området, dels belöna ett snyggt stopp i området med en markering. Det kändes nämligen som att det saknades lite motivation för hundarna att stoppa mitt i söket, vilket man ju kan förstå ur hundens synpunkt: varför stoppa för att sedan endast få kommando att fortsätta söka?? Tror det här kan bli bra 🙂

Trivs verkligen med denna träning och omgivningarna gör ju inte ont att se, heller 🙂

De flesta av mina hundböcker ligger fortfarande nerpackade, dessutom har en del av de träningsinriktade böckerna stått undangömda i några år, så jag har lite dålig koll på vad jag har för böcker…! Men nu har jag hittat en jättefin bok om viltspår i mina lådor – inriktad på öppen klass, dessutom!

Ibland är det bra att vara hundboksamlare 😉

I alla fall fick jag där lite extra kunskap, idéer och till och med ett färdigt spårupplägg som jag ”snodde” rakt av.

Egentligen hade jag tänkt lägga viltspåret i fredags, men eftersom det blåste halv storm, så hade vi väl fått leta efter spåren i halva Västra Götaland… 😅 så det fick vänta till idag.

Just som jag hade lagt det första spåret stannade en bil vid skogsvägen och ut kliver ett par och går med bestämda steg en bit in i skogen. När jag kom fram till dem (obotligt nyfiken…) höll mannen på att med hjälp av ett jättelångt, utdragbart skaft lyfta ner en liten burk som hängde högt upp i ett träd.

Naturligtvis måste jag fråga vad de sysslade med och fick till svar: geocaching! De kom ända från Arboga för att bla. hämta ner denna lilla burk… och hänga upp den igen.

Tänk, vad folk kan ha konstiga hobbies… Själv kom jag gående med en blodig hink och pinne – fullkomligt normalt, ju! 😅

Men åter till mina kära spår!

Väder: vackert,  lätt vind

Temperatur: 12 grader

Längd: ca 600 m

Liggtid: 6 timmar

Blodfrekvens: vart femte steg

Bloduppehåll före första och tredje vinkeln. Återgång vid fjärde vinkeln (skulle det ha varit, men vad jag kan se får jag nog jobba lite på de där återgångarna…).

Med hjälp av Runkeeper håller jag reda på hur jag lägger spåret och hur hunden sedan går. Det gillar jag! Då ser jag att jag faktiskt hållit mig något så när till planen, men också när jag inte gjort det. Under själva spårningen lämnar jag helt över till hunden, vilket är ett framsteg för mig, som förr brukade ha svårt att inte gå in och styra när jag tyckte/trodde det blev fel.

Ta Delfis spårning (högra bilden): jag visste ju att hon inte gick i spåret på den fjärde sträckan och det kändes som att vi var helt ute och cyklade, men såhär med facit i hand kan jag ändå se att spåret ev kan ha blåst ner till när hon gick – hon går ju ändå parallellt med spåret.

I början och slutet spårade hon riktigt bra och hon hittade sin klöv. Måste säga att hon var jätteduktig, för jag hade tidigare skämt bort båda hundarna med att bloda för ungefär vartannat steg, och idag blodade jag bara för vart femte!

Piafs spår var lika långt och även här blodade jag bara vart femte steg, men här stegade jag visst på under raksträckorna, så blodet räckte bara till fyra vinklar, men det spelar nog inte så stor roll. Piaf fick ringa ordentligt vid (den minimala) återgången men löste det galant – och i övrigt tog hon ju spåret i det närmaste klockrent, eller vad sägs 😊

Liggtiden för spåren var som sagt 6 timmar, så vi hade gott om tid att njuta av det vackra indiansommarvädret.  Det blev lite pyssel i trädgården men även bad och båtbogsering i lilla sjön.

Nu är äntligen mitt läsrum klart, så här blev det:

Ett riktigt mysigt rum för läsning och plugg, och hundarna har sköna platser att ligga på, inte minst den väl tilltagna kuddpallen som jag kom över på rea på Mio – fel färg åtgärdas lätt med en filt. Det nyinköpta fårskinnet (Ikea) ”råkade” hamna i min egen fåtölj… Å andra sidan är det ofta någon av hundarna som ligger i den, så jag tyckte det var käckt att vi får glädje av det sköna lurvet, alla tre 😊 .

Fågeltapeten var en riktig coup de foudre och finns hos Colorama, liksom väggfärgen. Passar på att än en gång tacka kära kompisen Wictoria och hennes syster Saralena, som kom till undsättning med målning och tapetsering – utan er hade det aldrig blivit så här fint!!

Fåtöljen kommer från Ljungberghs möbler på Backaplan, skrivbordet och den lurviga mattan fick jag ta över (för en billig peng) från de förra husägarna, skrivbordsstolen och den vita skrivbordslampan (syns ej på bilden) är från Ikea, de gråa lampskärmarna är från Mio respektive Klädkällaren (herrgårdsbutiken), gardinerna är köpta på loppis och korgen (som jag använder som bord) och ljusstakarna har jag ”fyndat” hemma hos pappa.

Sedan var det prishyllan (aka egoboosthyllan)… Själva hyllan – egentligen två – kommer från Mio, och priserna /pokalerna är faktiskt inte köpta på Buttericks 😜 utan är nästan uteslutande priser som mina två första flattar, Ella och Saga, kammat hem på diverse WT:n och tävlingslydnadsprov, medaljerna konmer till stor del från utställningar. Vid något tillfälle övervägde jag att göra mig av med alla pokalerna, men bestämde mig för att de skulle få vara kvar. Tyckte de fick en rätt bra plats här inne i mitt eget läsrum.

Här inne ägnade jag en del av onsdagen, med att läsa litteratur till beteendevetarutbildningen.

Sedan gick vi en skogslufsrunda:

Det är faktiskt inte helt självklart att man får plocka med sig ett fällhorn som man hittar ute. Jag plockade med mig detta hem, men googlade sedan på hur det ligger till med allemansrätten, och insåg då att jag borde fråga mark- eller jakträttsinnehavaren – vilket jag fick tillfälle att göra vid kvällens träning.

På senare delen av eftermiddagen var vi fem som träffades för gruppträning med Keith Mathews-upplägg, och det var jaktlydnad, stadga och markeringar som stod på agendan. Markeringarna var inte alltför långa, men blev nog så svåra ändå på mossen, där det förr har brutits torv, vilket gör att marken är ”randig”, vilket syns på satellitbild, i det att våtmark varvas med fastmarksvallar. För hundarna gällde det bland annat att ta sig över både två och tre vallar och lika många ”bassänger” med vått moss-slask.

I vanlig ordning måste jag notera hur vackert ett träsk kan vara…