Efter tre dagar med rätt rejäla träningspass har vi haft två vilodagar. Inte ett närsök. Inte ett enda linjetag. Bra så!

Igår började jag däremot läsa en av mina nyinköpta, tyska böcker om apporteringsträning steg för steg (Dummytraining Schritt für Schritt, Viviane Theby & Lisa Peitz). Boken är inte uteslutande inriktad på retrievers, och i vissa avsnitt har jag svårt att hålla koncentrationen… men här och där finns guldkorn och bra påminnelser. De går igenom apportering – dirigering – markering – sök i några steg per moment, och de sista stegen är långt ifrån enkla.

Om och om igen betonas att hunden måste få lyckas varje gång. Tack för den påminnelsen. I apporteringsavsnittet lär man ut två metoder för att lära hunden att apportera, varav den ena består av shejping. Pluspoäng!

Nu har jag ju inte kommit igenom mer än hälften av boken än, men den får i alla fall godkänt, eftersom jag ser fram emot att läsa resten av den.

Idag tog vi ett träningspass. Inspirerad av boken ovan skulle här tränas grunder! Pinnar, matskål och godis hade vi med oss till ängen.

För Delfi blev det några skick till pinnen, där det stod en matskål med godis. Hon skickades fram, fick äta och fick sitt-signal, belönades med bollkast. Någon enstaka gång stoppade jag henne redan före pinnen, det gick också bra. Delfi fick också lite fotgående med matskålen som externbelöning (mycket mer lagom som externbelöning än en dummy…), sedan fick hon även där sitt-signal och boll- eller godisbelöning.

Piaf fick också ett par skick mot matskålen + sittsignal. Men när vi tränade fotgåendet slog det mig att Piaf inte alls kan backa stående! (Jo, hon kan det när hon backar ut från mig, men inte när hon är vid sidan av mig). Ända sedan hon var ung har hon hamnat i fel utgångsposition och när hon rättat sig har hon sitt-backat så långt som krävts. Samma sak när vi ska flytta oss på stället, dvs byta riktning: *sitt-sitt-sitt*. Just idag var dagen då jag inte stod uuut med detta mer! Mycket godis gick åt, och till en början verkade det helt hopplöst (*sitt-sitt-sitt*), men till slut var det faktiskt möjligt att stå upp och flytta sig bakåt, både backa rakt bakåt och snurra runt, bakåt.

Vi tog ett pass till senare på förmiddagen, Piaf och jag – och visst märks det att det känns konstigt för henne fortfarande, men hon ser ut att känna sig duktig också 🙂