Det sägs att det är A och O att man har en plan för sin hundträning – både på längre sikt, men framför allt för det enskilda träningspasset. Det har hänt att jag provat. Och därmed har träningsglädjen pyst ut. Kan det inte vara så att det för somliga inte funkar att ha en plan? Jag menar kan det inte funka bra ändå, med regelbunden, men relativt planlös träning?

Visst har jag en idé – en luddig plan, om man så vill – om vad man behöver träna. Men när vi ska träna vad, det bestämmer jag lite på känn.

I morse rekade jag en äng där jag tänkte köra linjetag någon dag. När det blev dags för träning senare på dagen hade jag fått lust att träna sid-dirigeringar på fotbollsplanen. Klädde mig, packade dummies och gick ut med hundarna. Plötsligt kände jag inte alls för att träna på fotbollsplanen. Istället gick vi bort till ängen från i morse – och körde den träning jag tänkte mig då. Det gick SÅ bra! Precis så som jag hade tänkt mig – och både Delfi och Piaf fick riktigt bra skick till ett och samma målområde.

På vägen tillbaka gick vi över en annan äng, där jag fick lust att ändå köra dirigeringar åt sidan – det såg bara perfekt ut för det just där, och även där fick hundarna bra, lyckade skick och jag var supernöjd med träningspasset. Jag hade haft kul och hundarna också. Det får vara hur fel som helst.

Eller ja, egentligen har jag ju en plan. Eller många planer. Och så ändras de då och då… 😉