Utöver att vara sällskapshundar, dvs. hänga med på promenader, svamp- och bärplockning, rena nöjesbad om somrarna och olika typer av utflykter, har mina hundar alltid varit mångsysslare när det gäller träning. De har allihop jakttränats, men också tränats i viltspår och någon eller några former av lydnad. Sedan flytten till Sverige har någon av dem fått prova på nosework, andra har fått träna personspår.

Det finns ju så mycket roligt att göra med hundarna! Agility tror jag säkert att hundarna skulle gilla, men där är mitt intresse svalare, liksom för nosework. Nyligen var jag på en kurs i specialsök, och det skulle jag gärna börja träna närsomhelst – kongarna ligger bara och väntar.

När årets mål inom jaktträningen uppnåddes i och med att Femma tog sin nybörjarklass-etta på B-prov, började jag fundera om jag skulle lägga till något mål inom någon av lydnadsformerna som vi tränar då och då och där vi i så fall bara skulle behöva sätta in en extra stöt… Men vill jag? Eller vill jag ägna träningapassen åt den ”gren” som jag känner mest för?

Det är egentligen rätt skönt att lägga fokus på en träningsgren, och inom retrieverträningen finns ju hur mycket som helst att träna. Vill man bli riktigt bra bör man nog helt enkelt välja – och välja bort. Frågan är vad man vill uppnå.

Mina hundar jagar ju inte praktiskt, så det argumentet faller direkt, och som glad amatör behöver jag inte ens bevisa något alls, alla resultat är ren bonus. Men proven motiverar till utveckling och självklart vill man hellre vara bra än dålig om man nu ger sig ut på prov… Alltså borde man ändå specialisera sig, eller…?

Samtidigt tycker jag det är synd att inte bredda hundens kompetens- och berikningsområden, eftersom hundar mår bra av att lära sig nya saker (om det sker på ett positivt sätt, såklart).

Och för oss människor är det inte heller fel att lära nytt, tänka i nya banor etc.

Just nu brinner jag för jaktträningen, men det känns bra att ha annat att kunna sysselsätta hundarna med också.