…så hittar man det andra. Det är väl ofta så att man absolut inte hittar det man letar efter, däremot helt andra saker som man inte alls behöver. Igår gick jag på ställen i skogen där det åtminstone för två år sedan fanns massor med blek taggsvamp – det var då jag lärde mig den sorten och började plocka den. Igår hittade jag nästan ingenting – det enda som jag skördade mycket av var steg i stegräknaren. Och en kniv!

Långt upp i skogen hittade jag nämligen en speciell typ av jaktkniv på marken – och jag visste ju att jaktlaget var där och jagade häromdagen, så det blev till att dra i några trådar när jag kom hem, och så småningom stod jag i kontakt med knivens ägare så han kan få tillbaka den.

På eftermiddagen åkte vi till spårskogen, där både Delfi och Femma fick varsitt spår. Det spår som var tänkt för Delfi råkade hmmm bli över 500 m långt, så jag lät Femma ta det istället. Båda har ju gått längre spår än så när vi tränade viltspår, men sedan vi börjat träna personspår blir det oftast lite kortare spår, och jag tror att Femmas spårkondition är snäppet bättre än Delfis just nu.

Delfi fick ett rejält tappt på sitt spår i början, men när hon väl kom rätt igen så tog hon resten av spåret klockrent, och alla pinnar hittade hon. Femma tog sitt långa spår som en liten gudinna. Det var ett par gånger jag inte riktigt trodde vi var rätt, men är det något jag har lärt mig, så är det att hunden – i alla fall den hunden – har bättre koll än jag i spåret… Och båda gångerna bekräftades detta av att hon hittade en av mina pinnar.

Medan spåren låg till sig roade vi oss med skick genom gles skog, till upp-och-nervända hinkar som jag lade ut godis på. En klubbkamrat gör något liknande med sina hundar och det ser så kul och finurligt ut, så jag var tvungen att prova – annars tycker jag det är så svårt med att kräva raka linjer genom skogen. Väldigt kul var det, och hundarna fick ju bra motivation att gå snabbaste, dvs rakaste, vägen fram till hinkarna och godiset…